Mer wow! i vardagen

I den fantastiskt inspirerande boken Hälsorevolutionen skriver Maria Borelius om antiinflammatorisk livsstil. Alltså inte bara om antiinflammatorisk mat, vilket är det som de flesta av oss tänker på först när vi vill försöka minska den låggradiga inflammationen i kroppen. Enligt de forskare som Maria Borelius träffade under skrivandet av boken, så finns det fler saker vi kan ta till för att hjälpa kroppen med inflammationen. Och en av dessa är hur våra känslor faktiskt påverkar inflammationen och därmed vårt immunförsvar. Det här tycker jag är superintressant. Genom att känna positiva känslor såsom exempelvis glädje, lycka, tacksamhet och gemenskap, stärker vi kroppens immunförsvar! Är inte det fantastiskt? Jag som är så otroligt lättrörd kan ju nu glädja mig över det. Varje gång jag lipar till typ Biggest Loser eller Så mycket bättre på TV så ger jag mitt immunförsvar en kick.

Den känsla som enligt boken är mest kraftfull i det här avseendet är förundran. Förundran kan uppfattas som en svårgreppbar känsla, men jag tänker att du kan likna den vid de gånger du tänker wow! av att något är vackert. Eller när du blir så rörd av något att du får gåshud. Eller när något liksom tar andan ur dig lite grann, och tiden pausas ett ögonblick. Forskaren Jennifer Stellar som Maria Borelius träffade listar sju saker som brukar få människor att känna förundran:

  1. Naturen (tydligen är vackra solnedgångar och vida landskap extra bra på att ge oss förundran)
  2. Konst (sök upp den konst som får dig att känna wow!)
  3. Musik (ju pampigare desto bättre)
  4. Meditation (vad får dig att sakta ner och lyssna inåt?)
  5. Andlighet och religion (leta efter det som får dig att känna att du är en del av en helhet)
  6. Att göra något för andra (engagera dig i läxhjälp eller besök din ensamma släkting)
  7. Att se på sport live med andra (hmm, jag känner på mig att min sambo kommer att använda det här som ursäkt för att gå iväg och se hockey ännu oftare än vad han redan gör)

Frågor för reflektion:

  • När känner du förundran? Gör en liknade lista som den ovan!
  • Gör det till ditt mission att få in lite wow! varje dag. Inte bara för att du stärker ditt immunförsvar, du får också ett härligare och rikare liv. Testa dig igenom listan ovan, du kanske känner wow! av saker du inte trodde.
  • Skapa ett första hjälpen-kit för deppiga dagar: lista de låtar, platser, intressen och annat som brukar få dig att känna förundran. Plocka fram och använd dig av nästa gråa dag.

All kärlek,
Sandra

Ta tillbaka tron

Min tro, andlighet eller spiritualitet har genom mitt liv sett ut på många olika sätt. Som litet barn drogs jag, som många andra, till historier om magi och oförklarliga saker. Älskade tanken på att det kanske fanns osynliga hustomtar, eller att den där fjärilen som fladdrade så envist runt mig en sommardag, kanske faktiskt var min gammelfarmor som ville skicka en hälsning. Som lite äldre barn lekte jag med tankar som “om jag bara orkar springa bort till det där trädet, så kommer jag få en cykel i födelsedagspresent”. Jag minns att jag under en period bad ett slags kvällsbön, där jag tackade för att alla i min familj var friska. Baksidan av den här kvällsbönen var att jag också kunde få för mig att om jag inte bad den en kväll, då skulle någon bli sjuk. Den rädslan gjorde det svårt att sluta med kvällsbönen. Min familj och mina äldre släktingar var inte på något sätt religiös, troende eller andlig, och enda relationen jag hade till kyrkan var att det var där det hölls skolavslutningar. Ändå fanns den här nyfikenheten på andlighet i mig. Som fjortonåring valde jag på eget initiativ att konfirmera mig, till min familjs förvåning. Förutom att det verkade spännande att åka på konfirmationsläger,  ville jag få möjlighet att utforska existentiella frågeställningar. Vad var meningen med livet? Vad händer efter döden?

Och sedan, som så många andra i Sverige idag, så flöt andligheten längre och längre bort från mitt fokus. Jag avslutade högstadiet, flyttade som femtonåring till Stockholm för att börja gymnasiet, och jag kan inte minnas att jag under gymnasietiden hade någon som helst tanke på andlighet. Kyrkan som plats kändes avlägsen, och jag såg inte att jag hade särskilt mycket gemensamt med de som levde nära kyrkans värld. Jag kunde inte förstå hur man kunde tro på en Gud som krävde uppoffringar från människan, eller som stod för annat än kärlek. Jag kunde förstås inte heller tro på att Gud skapade Adam och Eva och att vi alla härstammar därifrån. Kort sagt, den kristna tron innebar allt för mycket som jag inte kunde relatera till, eller ville tro på.

När jag var drygt 20 år dog en nära vän till mig plötsligt i en olycka. Sorgen kändes som knytnävsslag i magen, jag tappade andan om och om igen, och när jag fick beskedet sökte jag mig omedelbart till närmaste kyrka. Känslan som direkt infann sig i mig, kanske bara för att ge mig tröst, var att det här omöjligt kunde vara slutet. Det verkade som en skymf mot alla levande själar, att det inte skulle finnas något mer, att livet bara varade i ett ögonblick, att vi alla bara är som brinnande ljus vars flämtande låga har tänts bara för att sekunden därpå blåsas ut.

Några saker minns jag särskilt från min väns död. Hur jävligt det var att han egentligen inte skulle ha varit på den där resan som blev hans död, men att han i sista sekund kom med tack vare att någon annan hade hoppat av. Min vän hade inte råd med resan just då, men han fick låna pengar av sin mamma. Skuldkänslorna i det. Jag minns också att min vän dök upp i två drömmar, den första strax efter hans död, och den andra några månader sedan. I den första drömmen satt vi som vanligt i mitt kök, och han sa till mig, förtvivlad: “Sandra, vi ses ju aldrig längre! Jag saknar dig, jag vill att vi ska träffas”, och i drömmen stirrar jag på honom och tänker “Herregud, han har inte förstått att han är död”. I den andra drömmen mötte jag honom på gatan, han kom emot mig i vita kläder, lysande mot den svarta asfalten, och hela han strålade av gläjde. Han kramade om mig och utbrast “Jag är så lycklig nu, jag åker runt och hjälper andra människor. Jag är ledsen att vi inte kan ses mer, men jag vill att du ska veta att jag är så lycklig.”

Jag minns också hur jag fann tröst i en berättelse jag hade hittat tidigare. Jag läste berättelsen om och om igen och kände med hela mitt hjärta att det var så jag ville tro att det var. Jag skickade berättelsen till min väns föräldrar, och hoppades att även de skulle finna tröst i sin bearbetning av sitt enda barns död. Den lästes upp på begravningen av min väns faster. Berättelsen handlar om att det finns ett väntrum där själarna befinner sig mellan livet på jorden och återföreningen med Evigheten. I väntrumet sitter en gammal gammal själ som har gjort sin tid på jorden. Men så säger själen att den vill ner till jorden en sista gång, att den ju har liv och kärlek kvar i sig att ge till människorna. De andra i väntrummet säger nej, du har inte tillräckligt kvar, åker du ner till jorden igen kommer du bara kunna vara där en kort stund innan du ska återförenas med Evigheten. Du kommer bara orsaka människorna enorm  sorg och smärta när du så snart måste lämna dem igen. Själen svarar: ja jag vet, men jag kommer att ge dem så mycket kärlek och glädje att det kommer att vara värt all sorg och smärta. I samma ögonblick föds ett barn på jorden, och precis som den gamla själen sagt så ger barnet sina föräldrar den största kärleken och djupaste glädjen som de någonsin upplevt. Men redan innan barnet blivit vuxet får den gamla själen kallelsen att dess tid på jorden runnit ut. Den gamla själen måste lämna jorden och precis som själarna visste, så orsakade barnets död enorm förlust, sorg och smärta. Men med tiden överskuggas sorgen av den starka kärlek de känner till sitt barn, och minnet av all glädje och lycka som barnet gett dem, ger dem kraft att leva vidare.

Trots upplevelsen kring min väns död, levde jag under många år långt ifrån min egen tro. Jag tror på vetenskap och evolutionen snarare än Bibeln och skapelseberättelsen. Jag är skrämd av allt det negativa som många religioner gör med människor. Det finns inte någon religiös tro som jag helt och fullt vill inordna mig under. Men under senare år har jag vågat närma mig min tro, och insett att jag får definiera den hur jag vill. Och att även om jag har massor med frågor och tvivel, så kan jag välja att tro. För att tro är ett val. Ingen av oss på jorden vet om det finns något mer, något större. Men väldigt många har valt att tro.

Idag ser min tro ut såhär: jag tror att det finns något större än det vi ser, det som olika religioner väljer att kalla Gud, Allah, etc, men som jag ser som en kärlekens energi. Jag tror att det andra kallar Gud helt enkelt är kärlek. Det är en stark energi och kraft, det är vårt ursprung och det är något som vi alla har inom oss. Lyssnar vi inåt kan den utgöra vår moraliska kompass, men också guida oss till vad vi ska göra med våra liv, vilka vi ska umgås med, vad vi ska jobba med. Jag tror att själen är en energi som byter form och kropp, men aldrig dör. Det finns inget skamfyllt eller skuldbeläggande i min tro. Den här kärlekens energi ser alla våra små och stora utmaningar och problem, och den förlåter allt. Problemet i världen idag, som jag ser det, är människans olika förpackningar och tolkningar av tron, som begränsar människan och som gör att vi särskiljer oss från varandra, snarare än att se allt vi har gemensamt. Människor utnyttjar religionen till att göra fruktansvärda saker mot varandra. Det får människor att fördöma homosexuella, att döda, skända, våldta i Guds namn. Att tvinga andra att tro på deras sätt. Allt för att de får för sig att det står så i en helig skrift. Jag tror inte att det finns några heliga skrifter. Jag tror att samtliga skrifter är skrivna av människor (av det manliga, heterosexuella, patriarkala könet) som levde för mycket länge sedan, och ska endast ses som berättelser att reflektera över, snarare än att leva efter. Om människan alltid valde att agera utifrån kärlek, snarare än heliga skrifter, skulle vi ha en mycket bättre värld.

Det blev ett långt inlägg, men jag hoppas att några av er orkade läsa till slutet! I ett annat inlägg kommer jag berätta mer om hur min tro, andlighet och spritualitet ser ut i min vardag.

Frågor att reflektera över:

  • I djupet av ditt inre: har du någon tro? Om inte, hur var det när du var liten?
  • Har du haft några andliga upplevelser i ditt liv? Tillfällen då du känt att det måste finnas något mer?
  • Om du inte känner tro idag: fundera över om det påverkar dig på något sätt?

All kärlek,
Sandra

Allt är ett

Jag tror verkligen att allt i livet och världen hänger ihop. Rubbas någon liten del i ekosystemet så påverkas resten av ekosystemet, ibland kanske bara minimalt, eller så ökar förändringen över tid och får allt mer omfattande konsekvenser. Så vet vi att det ser ut när det gäller just ekosystem i naturen. Balansen mellan djur, natur och klimat kalibreras oavbrutet och konsekvenserna när t ex en djurart dör ut, är ibland svåra att överblicka. Men vi vet att allting hänger ihop.

Jag är övertygad om att vår egen kropp och varelse fungerar på samma sätt. Kroppen är som ett eget kretslopp, med energi som kommer in och går ut. Får man ont i ett knä börjar man ofta stödja lite mer på det andra, och vips så är balansen i den fysiska kroppen rubbad. Det kan visa sig genom att det andra knäet börjar göra ont, eller att man överbelastar en höft, eller att ryggen börjar värka för att man har rört kroppen på ett annat sätt än det den är van vid.

Och allt är ett handlar för mig också om sambandet mellan kropp och själ. Jag är övertygad om att vår själ, eller om vi kallar det för vårt medvetande, påverkar vår kropp och vice versa. Om vi inte mår bra själsligt, så är sannolikheten stor att det visar sig i den fysiska kroppen. Med placebo-effekten menas att sockerpiller kan ha effekt på kroppen, bara för att patienten är övertygad om att sockerpillren i själva verket är medicin. Här vet vi alltså att våra tankar påverkar vår fysiska kropp (till viss del givetvis). På samma sätt tror jag att känslomässiga bekymmer, t ex gamla olösta konflikter eller inte bearbetade sorger, kan sätta sig i vår fysiska kropp. Energin från de känslorna och tankarna påverkar kroppen.

Om du vill läsa mer om det här vill jag verkligen rekommendera boken Andens anatomi, av Caroline Myss. Det är en bok jag själv återkommer till så fort jag är i en svacka, känslomässigt eller fysiskt.

Frågor att reflektera över:

  • Vad kan du göra för att stärka din själ, och fylla på med mer kraft och energi?
  • Vilken händelse i ditt liv har du inte riktigt kommit över eller bearbetat?
  • Hur tror du att den händelsen påverkar ditt välmående?

Om du kommer att tänka på någon särskild händelse så fundera på vad du behöver göra för att “sluta fred” med det som hänt. Acceptera. Förlåta. Bestämma dig för att gå vidare. Prova att göra det själv genom att skriva eller visualisera, eller ta hjälp av en vän eller ett samtalsstöd.

All kärlek,
Sandra