Den här helgen har min sexåring gett mig anledning att fundera på hur jag sätter gränser som förälder. Och då menar jag inte gränsdragningar för barnen – ”du får inte göra si eller så” – utan att vara tydlig med mina egna gränser. När kliver mina barn över mina gränser? När ignorerar de mina behov? Och vad kan, och bör, jag göra åt det?
Jag känner själv att det här är svårt att skriva om. Jag hör Familjelivs-mammorna upphetsat gasta att vi mammor faktiskt i första hand ska finnas för våra barn och deras behov, inte våra egna. Och det är ju så fint i vårt samhälle idag, att identifiera sig som m a m m a i första hand. Sätta barnen först, alltid. Men det är ju just där problemet börjar, åtminstone för mig. I ögonblicket då jag blev mamma, eller egentligen så snart jag kissat på stickan, så halkade mina behov ner ett par snäpp. Överst kom självklart barnets behov. Även det ofödda barnet, som kunde ta skada av alkohol, vissa livsmedel och annat. När barnet föds har vi mammor redan övat i nio månader på att rätta våra behov efter barnets. Precis som det ska vara, förstås. Men efter en tid som förälder upplever jag att vi måste backa ett steg och se på våra liv som föräldrar, och hur vi tillgodoser våra behov samtidigt som vi tillgodoser barnens.
Och ännu viktigare, och det som jag tänkt på i helgen: hur lär vi våra barn att respektera sina föräldrars behov? Jag tycker att jag försöker i det lilla hela tiden. ”Nu får du vänta, nu pratar jag med pappa.” ”Nu vill jag läsa tidningen en stund, nu får du leka själv.” ”Ja, jag har låst dörren för jag behöver få vara själv i badrummet.” Ibland tycker jag mig se att det går framåt, att mina barn faktiskt väntar in sin tur att prata, eller låter bli att banka på den låsta badrumsdörren. Men ganska ofta har de enormt svårt att respektera mina gränsdragningar, eller att ens sätta sig in i hur jag upplever situationen eller deras agerande. Vår äldsta dotter är sex år. Ni som är föräldrar vet att sexårsåldern kallas för ”lilla tonåren”. Det har vi förstått med råge här hemma. Det är mycket känslor och snabba humörsvängningar. Dessutom har det varit en del stora förändringar för vår lilla tonåring på sista tiden, hon har fått ett till syskon och hon har börjat i förskoleklass med massa nya kompisar. Så jag har verkligen förståelse för att hon har det kämpigt emellanåt, och jag försöker hjälpa henne genom att hitta stunder då bara hon och jag gör saker tillsammans. Vi har gjort ”Roliga Listan” där vi skrivit upp roliga saker som hon skulle vilja göra. I helgen såg jag till att vi gjorde några av de sakerna. Hon och jag åkte iväg och åt sushi till lunch. Hon fick välja ut en liten grej att köpa i en affär. På kvällen bakade vi kladdkaka och gjorde popcorn, och dukade upp framför Melodifestivalen. Hennes truliga tonårshumör höll i sig ända tills hon gick och la sig. Då kan jag känna mig så trött, och lite ledsen. Jag ville verkligen att hon skulle känna sig glad, att hon skulle känna sig viktig, och att hon skulle känna min kärlek. Och ärligt talat, jag vill också att hon ska känna sig tacksam för de ansträngningar som jag och hennes pappa gör för henne. Det är också en viktig del i relationer, att uttrycka glädje och tacksamhet när någon gör något fint för en. Ibland tror jag att det är lätt för barn att bara tycka att föräldrar ska ge och ge utan att få så mycket tillbaka. Att man som barn kan få vara hur tjurig som helst utan konsekvenser. Och där på lördagskvällen tänkte jag som sagt mycket på behov, och gränsdragningar som förälder. Jag vill inte att det ska vara okej i vår familj att vara hur tjurig som helst mot de andra. Eller att bara låta andra ordna fina saker för en och inte säga tack till de som har fixat. Sexåringen måste förstå att hennes beteende till slut också påverkar våra humör, att man som förälder inte har obegränsat med tålamod och resurser. Att orken tar slut då och då.
Så jag är övertygad om att jag måste fortsätta markera mina gränser och behov för barnen. Både i de vardagliga situationerna i hemmet, men också när det handlar om mina behov av träning, vänner, tid för mig själv. Dels för att de ska lära sig att andra människor – även mammor! – har behov. För att de ska lära sig empati, och att sätta sig in i en annan människas perspektiv, och att respektera en annan människas gränser och integritet. Men något som är minst lika viktigt är hur jag vill att de ska behandla sig själva. Och om jag inte föregår med gott exempel, när det handlar om att lyssna in sina egna behov, att visa sig själv respekt, att ta hand om sig själv, hur ska de då lära sig det?
Som alltid går det att citera Brené Brown (hur många tankeväckande och smarta citat kan en människa spotta ur sig?!): ”Våga vara en sådan vuxen som du vill att ditt barn ska bli”.
All kärlek,
Sandra
PS: Strax efter att jag hade skrivit klart det här inlägget går jag förbi sexåringens dörr och ser att hon i alla fall tydligen inte har några som helst problem att sätta gränser…