Det är som ett mantra som pockar inom mig, som ibland viskas med mjuk, sensuell röst och ibland gallskriks, kanske i försök att överrösta de alltid ännu högre skriken från mina tre barn. ”Jag måste skriva.” Så låter det där inne. Om nätterna när endast tomten och jag och min lilla bebis är vakna så rumlar alla tankar och idéer runt bland kletiga kräkstrasor och bröstmjölksfläckiga lakan. Kanske för att de vet att de inte kan fångas just då? Likt vårystra kor som just släppts ut ur den instängda ladugården. Försök och ta mig du om du kan!
Sedan kommer morgonen och leverpastejmackor och pottsittningar och hinna måla åtminstone ena ögat med mascara innan det är dags för overallrally och barnvagnsrace till förskolan. Och hela tiden med rösten där inne: skriv nu människa innan ditt liv är över! Då tänker jag ofta på Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga och känner mig som berättarjaget och hennes mamma och dennes mamma. Tänk hur många kvinnor genom tiderna som hade kunnat utföra stordåd om de inte hade behövt dra hela lasset med barn och hushåll själva. Fast det är väl ett stordåd det, om något. Men jag kan ändå inte skaka av mig nyfikenheten över vad århundraden av kvinnor hade kunnat skriva, berätta, uppfinna och skapa. Och sorgen över detta spill av livsberättelser och oförlösta underverk. Jag måste skriva!
Och så får jag ändå till den till slut, Den Egna Stunden. Kaffet ryker i koppen, ett stycke bebis sover i vagnen nedanför fönstret och mammans ena öra trycks stup i kvarten mot fönstret eftersom veckor av dygnseviga bebisskrik har gjort att örat liksom memorerat skriket, och spelar upp det i tid och otid. Mest i otid, såsom otiden i duschen, otiden under långsittningen på toaletten och särskilt otiden då datorn är uppfälld, skrivprogrammet i gång, och ett tomt eller knappt påbörjat vitt ark bländar från skärmen.
Men här är vi nu. Nu har jag tjugo minuter kvar tills bebisen brukar vakna. Nu kör vi. Hit me alla ni smarta, kreativa idéer! Ni som hindrade mig från att sova i natt och som då minsann lät som att ni skulle kunna ta över världen med er egensinnighet. Nu ska ni få ta form. Förverkligas, och jag med er. Men pass på, nu har vi bara femton minuter på oss.
Under dessa femton minuter gäller det också att ignorera den halvätna frukosten som står kvar på köksbordet runt datorn. Blinka bort grötkastrullen på spisen, smulorna på diskbänken, känslan av de nedfallna spåren av gårdagens middag under strumplästen. Sätta på sig skygglappar, gärna i form av en riktig fysisk tratt som hundar får runt huvudet när de opererats. Det skulle göra susen.
Nu är det bara tio minuter kvar av skrivtiden. Och det förblir tomt. Både i huvudet och på pappret. Ofta står just bara det där mantrat högst upp. ”Jag vill skriva.” ”Jag måste skriva.” ”Jag har så mycket inom mig som måste få komma ut, förlösas och ta form.” Och precis när jag känner att jag har något på tungan, det börjar formuleras något mer än bara det där eviga mantrat. Precis då, när fingrarna börjar röra sig över tangenterna, DÅ. Då skriks det från vagnen, och inte något inbillat tinnitus-skrik den här gången, utan ett äkta uppmärksamhetskrävande skrik, och det drar omedelbart ihop sig i brösten, amningshormonerna rusar upp i hjärnan och släcker effektivt som en brandutryckning den nyss uppblossande elden som de där idéerna hade tänt.
Vad var det nu jag tänkte? Jag blinkar hålögt mot skärmen. Känner hur trött jag är. Hur tomt det är i huvudet. Skriva? Jag? Vad? Och varför? Jag måste ju amma. Och tömma pottan. Och sova. Och städa. Här står ju frukosten kvar också. Och medan grötresterna diskas ur, spolar kranen bort den där rösten i huvudet. Rösten som nu viskar ”jag kommer tillbaka i natt”.
2 Comments
Kikade in på din webb och fastnade helt i din text. Igenkänningsfaktorn gav mig både ett stort leende, en snudd av sorg i bröstet och gåshud av ditt vackra skrivande! 😊
Önskar dig en fin helg!
Åh TACK för de fina orden! 😍 Det betyder så mycket att få höra att någon berörs av ens text – stort stort tack!!