Min sjuåriga dotter kom hem från en kompis igår, och precis som på barns omedelbara vis, märktes det på en sekund att det hade hänt något. Hon berättade att en leksak hade gått sönder, för att ingen av dem hade velat släppa taget om den. Hennes kompis hade förstås blivit jätteledsen och arg, sagt att det var hennes favoritleksak och att min dotter hade haft sönder den med flit. De hade inte riktigt blivit sams innan det var dags för min dotter att gå hem.

När hon hade berättat för mig vad som hade hänt sa hon också att hon hade jätteont i magen. Som förälder är min första fråga då ”vad för slags ont i magen, är du hungrig eller behöver du kanske gå på toaletten?” ”Nej, det känns mer som att jag har en jättestor sten i magen”, sa min dotter och började gråta. ”En stor, tung sten som gör att jag knappt kan andas.”

Även om det var lite hjärtskärande så tyckte jag att det var så fint att hon kunde beskriva sin känsla på det sättet! Ni som gått till en coach eller terapeut vet kanske att det här är något som vi vuxna ofta får öva oss i när vi går i terapi, att beskriva hur känslan känns. Coachen frågar hur exempelvis svartsjukan känns, var i kroppen sitter den, har den någon färg eller form? Det kan tyckas som en simpel övning men den hjälper oss att hitta tillbaka till det som vi som barn många gånger hade naturligt, förmågan att lokalisera känslan i kroppen och beskriva hur den känns.

Jag tycker att det verkar som att ju äldre vi blir, desto mer rör vi oss upp i huvudet, också när det gäller våra känslor. Vi teoretiserar och analyserar, förklarar och avfärdar. Men vi kan lära oss att hitta tillbaka till att lyssna på kroppen. Vi behöver förstå att känslorna är ledtrådar till oss själva! Det finns alltid en anledning till det vi känner. Vi behöver ge oss själva den uppmärksamheten, och inte bara ruska av oss obehaget som plötsligt kom över oss.

Om du vill lära känna dig själv och dina känslor bättre, så finns det en jättebra övning att ha med sig i vardagen. Försök att vara uppmärksam på när du får en ny känsla. Det kan vara lättare att börja med negativa känslor, eftersom de ofta väcker mer obehag i oss, vilket gör att de kan vara lättare att upptäcka. Håll lite koll på dig själv under några dagar, och när du märker att något triggat en känsla i dig, så försök beskriva för dig själv:

• Vad känner jag? Hur känns det? Var i kroppen sitter känslan? Har den någon färg eller form? Om känslan kunde prata, vad skulle den säga då? Vad vill känslan att jag ska veta?
• Vad var det som utlöste känslan? Beskriv händelsen.
• Vad tänkte jag när det hände? Dök det upp något minne från liknande händelser?
• Hur reagerade jag när det här hände? Finns det något annat sätt som jag hellre hade velat reagera på?

Jag tror verkligen att känslor är energier med budskap åt oss. Känslor är kroppens, eller själens, sätt att kommunicera med oss. De vill alltid förmedla något till oss. I min dotters fall så försökte vi tillsammans klura ut hur hon skulle kunna bli av med den där stora tunga stenen i magen. Till slut kom vi fram till att skicka ett sms till vännens föräldrar och skriva en hälsning från min dotter till deras. Min dotter bestämde vad vi skulle skriva. Hon ville säga förlåt för att leksaken hade gått sönder, att det inte hade varit med mening, och att hon hade blivit ledsen när hennes kompis hade blivit så arg på henne. Hon fick ett fint svar tillbaka och när vi läste upp det sa hon att stenen hade blivit mindre, nu var den bara som en liten sten som krympte mer och mer. Magontet var på väg bort. Det blev allt lättare att andas.

Lycka till om du själv provar övningen! Hör gärna av dig och berätta om du fått några nya insikter.

All kärlek!
Sandra