Sedan några veckor tillbaka har jag mediterat dagligen. Meditation är egentligen något som funnits med i mitt liv i nästan femton år. I vissa perioder har jag mediterat regelbundet. Under andra perioder, när jag varit för stressad, så har jag haft otroligt svårt att meditera. Trots att jag har vetat att det är då jag behövt det som mest. Oftast mediterar jag utan någon särskild meditationsteknik, jag bara sätter mig rakt upp och ned, andas så naturligt jag kan och försöker att tömma hjärnan på tankar. För att göra det blundar jag, försöker slappna av i kroppen, och riktar min uppmärksamhet på andningen. In och ut.
(Efter en stund så brukar jag le lite försiktigt också, för jag känner att jag ser så sur ut när jag är helt avslappnad i ansiktet. Det gör väl egentligen ingenting, det är ju ingen som tittar på mig när jag mediterar, och som kan bli irriterad för att jag sitter där och ser tjurig ut, men det känns som att det där sura ansiktet liksom skickar negativa signaler runt i kroppen. Som att jag är sur på riktigt. Så då ler jag lite grann, inte för mycket för då tappar jag ju avslappningen i ansiktet. Men ett litet Mona-Lisa.)
Och så sitter jag så där. Och självklart kommer tankarna rusande, och det är ju det som är utmaningen och det svåra med att meditera. Att inte låta sig åka med i tankarna. Det är nästan omöjligt. Oftast är man så van vid det där inre tjattret att man inte ens märker att man börjat fundera på matlistan och semesterplaner och tvätten och varför sa han så där på mötet igår och undrar hur jularna var när jag var riktigt liten och varför minns jag så lite från min barndom och tänk ändå att farmor inte finns längre. Det kan ta en riktigt lång stund innan man kommer på att man inte längre mediterar, utan bara sitter blundande och småleende i soffan medan man i huvudet är i mataffären och plockar matvaror till middagen. Och då får man ställa ner den mentala korgen med varor och traska tillbaka till andningen. In och ut.
Men så ibland händer det något, och jag får en glimt av anledningen till varför jag mediterar. Ibland gör meditationen att jag hittar till tystnaden inom mig. Det är svårt att sätta ord på, men jag kan känna fysiskt hur hjärnan på något vis slappnar av, spänningar släpper runt om huvudet. Det kan börja pirra i pannan, eller att pannan plötsligt känns varm eller sval. Och plötsligt märker jag att det är tyst. Jag hör inga av de vanliga tankarna, inga konstateranden. Inga listor rabblas. Inga minnen återspelas eller planer skissas upp. Det är bara tyst. Alldeles stilla. Det är en fantastiskt skön tystnad, en vilsam stillhet.
Efter en kort stund i den där tystnaden sker ibland också något annat inom mig. Den del av mig som tänker alla tankar, den som betraktar allt som händer i mitt liv, den personen – JAGET? – blir fascinerad av stillheten som uppstår när alla tankar tystnat. Plötsligt förvandlas jaget till en liten tjattrande apa, eller som en amerikansk tonårskille som låter lite korkad där inne när han upptäcker den här stillheten, går runt i den med stora förvånade ögon och utbrister ”wow!! Det är ju helt tyst här nu! Alltså helt helt knäpptyst! Awesome!” Ja, och då är ju liksom stillheten bruten kan man säga. Men om jag lyckas vara kvar i den inre stillheten så känns den som ett lugnt hav där inne. Ett blänkande, solglittrande hav, kanske tidigt på morgonen när det är helt vindstilla och havet bara rör sig i mjuka dyningar. Jag står vid stranden och blickar ut över vattnet, samtidigt som jag är vattnet, jag är havet, och havet är i mig.
Det är fint att veta att det finns en tyst, stilla plats inom mig. Som en alldeles tom strand, vid ett oändligt böljande hav. Att jag kan besöka den platsen när jag vill. Jag märker att ju oftare jag mediterar, desto lättare har jag att ta mig till havet, som att jag kommer närmre stillheten inom mig. Visste du att intuition på isländska heter InSaei, och har tre betydelser: ”I see within”, ”To see from the inside out” och också ”the sea within”, havet inom. Meditation är vägen till intuition, till våra inre hav.
Förutom stillheten så gör meditationen mer. Den hjälper mig att fokusera. Vad är viktigt just nu? Med vilken känsla vill jag gå in i den här dagen? När jag träffar den där vännen? När jag hämtar barnen? Meditationen gör mig lugnare. Meditationen samlar ihop min energi. I stressiga perioder har jag alltid känt det som att min energi svävar framför mig, snett ovanför likt ett knippe färgglada heliumballonger, i tunna snören fästa vid min kropp. Jag springer efter och försöker hala in energin, som spretar och sticker iväg åt alla håll. Meditationen drar ner heliumballongerna, samlar ihop dem i kroppen igen. Jordar hela min varelse, som är både kropp och energi. I meditationen hittar jag också lättare till tacksamheten. Till en vördnad inför livet. Till min andlighet.
Sedan några veckor mediterar jag dagligen, och det har blivit en helig stund. En stund som jag längtar till. Som att det är den enda stunden i vardagen då jag på riktigt möter mig själv. Som att jag annars så ofta går på autopilot, och inte är riktigt närvarande. Tankarna som flyger åt olika håll. Jag är föräldraledig den här hösten, med min tredje lilla tjej. Hon är nu snart tre månader och varje gång hon ler mot mig, snabba, flyktiga, lite blyga leenden, ibland bara med ena mungipan, så får jag samma känsla av att mötas. Att det är själarna som möts. I hennes leende får jag en glimt av hennes själ. I meditationen möter jag min egen själ.
Prova du också!
Här kommer tre förslag till dig som vill prova meditation. Glöm inte Mona-Lisa-leendet!
”Fokus på andning”: Prova sättet som jag beskrivit ovan, att bara sätta dig upprätt på en stol eller soffa. Sätt en timer på fem minuter, eller bara tre minuter om det känns tillräckligt. Luta dig inte mot stolsryggen utan sitt upprätt med en stolt, rak rygg. Händerna avslappnade i knät, handflator upp mot taket. Båda fötterna stadigt mot golvet. Slut ögonen och andas så naturligt du kan. Försök att ha fokus endast på din andning. Vissa väljer att fokusera på näsborrarna, där andningen känns. Andas stilla. Försök lägga märke till när en ny tanke kommer, och fös då försiktigt tanken åt sidan. Fokusera tillbaka på andningen. Försök ha en positiv, lugn känsla. Andas.
”En vacker plats”: Sätt dig på samma sätt som ovan, och ställ timern. Slut ögonen, andas och försök att stilla tankarna. Försök att vara bara här och nu. Se nu framför dig en vacker plats i naturen. Använd alla dina sinnen för att framkalla hur det känns att vara på den här platsen. Hur ser det ut? Vilka färger ser du? Vilka dofter kan du känna? Hur känns luften runtomkring dig? Fläktar det svalt, eller värms din hud av solen? Gör upplevelsen av den här platsen så verklig som möjligt. Njut av att vara på din favoritplats i naturen. Andas.
”Trädet”: Sätt dig på samma sätt som ovan, och ställ timern. Slut ögonen och andas. Försök att rensa bort alla tankar. Fokusera på andningen. Tänk dig nu att det under dina fötter finns rötter. Dessa rötter går djupt ner i marken, ner i jordens inre. De jordar dig, de förankrar dig, de ser till att du är på den plats som du ska vara. Känn tryggheten i att veta att du står lika stadigt som en ståtlig ek. Ingen storm kan rubba dig. Känn också hur du från hjässan av ditt huvud har ett osynligt lövverk, som sträcker sig mot solen. Lövverket är gigantiskt. Det är din krona, och varje blad drar till sig solens energi. En varm helande energi som flödar ner i din kropp. Känn känslan av att du samtidigt är både rötterna djupt ner i marken, och de ljusgröna löven högst upp i toppen av kronan, högt upp i himlen. Känn hur energin flödar uppifrån ditt huvud, din krona, ner genom hela din kropp och når dina fötter och rötterna under dig. Känn hur energin flödar från andra hållet. Upp och ned genom din kropp. Njut av hur energin värmer din kropp, pulserar genom din kropp. Andetag för andetag. Andas.
Lycka till!
All kärlek,
Sandra