Jag har länge haft en stark inre kritiker, och jag tänkte berätta om när jag fick träffa honom livs levande för första gången. Plötsligt satt han där, i en stol snett framför mig, och stirrade på mig med hatiskt brinnande ögon. Jag märkte hur jag knappt ville titta åt hans håll. Känslan i mig var ren skräck, och den vällde upp i mig i samma sekund som min coach sa att vi skulle göra en övning och bjuda in min inre kritiker till rummet.
Fram till dess att hon gick för att hämta stolen åt min inre kritiker, så hade jag känt mig lugn och glad. Jag kände till övningen sedan innan, jag har själv gjort den med klienter, och jag tänkte nog inte att den skulle bli särskilt stark, men jag var nyfiken på att prova. Och det är det här som fascinerar mig så enormt med coaching och terapeutiska övningar, att även om man själv är coach och har gjort en övning mängder med gånger med sina egna klienter, så kan en övning eller en coachande fråga ändå få ett oerhört starkt resultat när man får uppleva den själv.
När jag gick in i känslan av att min inre kritiker verkligen satt där på stolen, så lärde jag känna den där rösten på ett helt nytt sätt. När jag fick höra mig själv säga högt alla de hånfulla och nedlåtande åsikter som min inre kritiker i stunder kan överösa mig med, så blev jag så ledsen. Det blev också tydligt för mig att min inre kritiker var en äldre, auktoritär man, som i sina kritiska stunder verkligen varit hatisk mot mig. Lite som pappan i Succession, för er som sett den serien. Han bar drag av äldre manliga familjemedlemmar från min barndom, och jag kunde snabbt förvandlas till en osäker, femåring flicka när min inre kritiker höjde rösten. Den bullrande rösten satte igång en destruktiv spiral av skamkänslor som verkligen inte tog fram det bästa i mig, utan snarare bara fick mig att vilja fly. Jag var så redo att tysta ner den där inre kritikern.
Hur blir man då av med sin inre kritiska röst? Går det ens? Det är klart att det gör! Och eftersom det här är ett så vanligt problem, så tänkte jag dela med mig av några olika steg och övningar för att ta kontroll över sin inre kritiker.
Steg 1: Vi måste först bli uppmärksamma på när den inre kritikern vaknar till liv där inne. Övningen är att försöka se när det händer, och gärna se ett mönster. I vilka situationer kommer den inre kritikern fram? Framför spegeln i provrummet, i mötesrummet på jobbet, när man jämför sig med andra på Instagram, när man ska på dejt, när man har bråkat med sina barn, när man ska på anställningsintervju?
Steg 2: Vad säger den inre kritikern? Berätta högt, eller skriv ner, vad den inre kritikern anklagar dig för. Försök att verkligen se vad den här rösten, som ju faktiskt är en del av dig, säger till dig. Vill du verkligen fortsätta säga de här sakerna till dig själv?
Steg 3: Vem är din inre kritiker? Oftast kommer rösten från händelser och personer i vår barndom. Kan du identifiera vem eller vilka som skapat din inre kritiker?
Övning (inspirerad av bl a psykosyntes):
Försök att lära känna andra sidor av din inre kritiker. Har den inre kritikern några positiva egenskaper? Först känns det kanske inte så, men tvinga dig själv att hitta någonting. Fundera sedan på vad den inre kritikern vill åstadkomma. Den inre kritikern har kommit till för att hjälpa dig med något, eller skydda dig från något. Det är en försvarsmekanism från när vi var små, så försök att förstå varför rösten har uppkommit. (För mig var det här jätteintressant, för jag märkte att de positiva egenskaper som jag kunde tillskriva min inre kritiker, som t ex att vara väldigt bestämd och ha lätt för att fatta beslut, är egenskaper som jag själv skulle vilja ha mer av. Och när jag skulle försöka se hur den inre kritikern skyddar mig, så blev det tydligt att den ska skydda mig från att få kritik. Därför driver den på mig att prestera så bra jag bara kan, eller hittar de fel jag gör så att jag ska upptäcka dem före någon annan gör det.)
Övning (inspirerad av NLP, Neuro-Linguistic Programming):
Försök att förändra den inre kritikerns röst. Börja med att lyssna till hur rösten låter, och var inom dig som du hör rösten. Hörs rösten från någon särskild plats? (För mig blev det tydligt att det är en manlig röst, som jag hör ovanför och bakom mig. Som en vuxen över ett barns huvud, kanske som en lärare som tittar bakom min axel för att se det jag presterar i skolbänken.) När du lokaliserat rösten och vad rösten säger, så försöker du ändra rösten i ditt huvud, så att den låter mer som du själv. Flytta in rösten i ditt huvud, så att du hör den så som du hör dina andra tankar. Du kan sedan försöka få rösten att prata i jag-form istället (om den inte redan gjorde det), och med mjukare ton och snällare ord. Då får den inte alls den förminskande effekt som den kan ha annars. Du kan också kombinera den här övningen med den ovan, så att du hör din inre kritiker förklara vad den egentligen vill, med sin nya snällare röst, och i jag-form.
Gör någon av de här två övningarna varje gång som den inre kritikern drar igång, så börjar du skapa en medvetenhet i dig själv om när den kritiska rösten kommer och vad den säger. Du börjar också ta kontroll över rösten, och vända den till något positivt istället för att dras ner i en ond spiral av skam- och skuldkänslor (vilket annars oftast gör att den inre kritikern blir ännu mer högljudd, och man själv känner sig ännu sämre).
Lycka till och hoppas att din inre kritiker tystnar! Hör gärna av dig och berätta hur det går.
All kärlek,
Sandra