Tidigare i livet har jag haft perioder då den höga stressen på jobbet gjorde att jag kände mig jagad. Spenderade nätterna drömmandes om textredigering och deadlines. Kunde inte alls vara proaktiv på jobbet utan fastnade i att bara släcka bränder. Jag kunde riktigt känna hur hjärnan blev varmare och varmare, hur det tryckte mot skallbenet. Nu är det här länge sedan, men vad som bar mig igenom sådana perioder, var att ändå försöka få till meditationen då och då.
I meditationen landar jag i mig själv. Jordar mig. När det blev alltför intensivt på jobbet gjorde jag det alldeles för sällan. Mediterar jag för sällan, märker jag att energin och tankarna snurrar på högvarv i huvudet, samtidigt som kroppen är trött och tung. Som att jag inte har något fäste längre, i marken eller i mig själv. Min energi blir fladdrig, ofokuserad och splittrad, och den svävar liksom ovanför mig.
Samtidigt har jag en kluvenhet i det här med presterande, för jag älskar känslan av att ha presterat något som jag själv och andra blir nöjda med. Jag har älskat kicken som det innebär av att ha mycket att göra på ett jobb, att känna sig betydelsefull, att känna spänningen och gemenskapen när man med sina kollegor lyckats med något avgörande. Men jag behöver tygla den lockelsen, fästa små tyngder vid anklarna för att inte lätta helt. Det hjälper meditationen mig med.
Har du tänkt på hur hjärnan oavbrutet stimuleras i vardagen? För min del sker det från tidig morgon då familjen vaknar och logistikledaren i mig växlar upp och packar lunchlåda och viker ihop förskolelappar, till att jag på väg till jobbet lyssnar på en podcast eller pratar i telefon, och så fortsätter det vidare genom hela arbetsdagen och hem igen, tills barnen somnat vid kl 20-21, och även efter det om jag och min sambo ser en serie, eller om jag tränar och träffar en vän. Ändlös stimulans. Så gott som aldrig tystnad, stillhet, tankar. Analys. Betraktelser. Ensamhet. Jag tänker ofta vi är många som skulle behöva vara aktivt troende och ha ett andligt rum att besöka regelbundet, för eftertanke och lugn. Men andligheten finns ju i oss alla, om vi bara tar oss tid att lyssna.
Frågor att reflektera över:
All kärlek,
Sandra