Tiden läker alla sår, sägs det. När man är mitt i en kris eller knappt ens klarar av att skrapa upp resterna av sig själv efter att något fruktansvärt har hänt, så känns det där uttrycket som ett hån. Nej, tiden läker inte alla sår. Men sett i backspegeln så har tiden faktiskt en läkande effekt. För det som händer, när ännu en dag passerar, ännu en natt är över, är att du tar dig ett dygn ifrån det som hände. Du lägger ännu ett dygn mellan den du är idag och den du var då, då såret uppstod. Och allt eftersom att tiden långsamt rör sig framåt, får vi mer distans till det som hände. Vi kan försiktigt närma oss såret igen, undersöka det varsamt, utan att det går upp och börjar blöda. Vi kanske kan se att erfarenheten trots allt gav oss något. Eller så gjorde den inte det, den kanske bara var ett exempel på livets överjävlighet, till synes helt utan någon positiv beståndsdel.
Oavsett vilket, så gör tiden som trots allt rör sig framåt, att vi åldras. Dag för dag som vi tar oss igenom, läggs bredvid varandra och plötsligt inser vi att vi inte är densamma som då. Den som drabbades finns inte längre. Idag är jag en annan. Jag har minnet av händelsen kvar. Jag har kanske fula ärr i själen. Jag har inte gått opåverkad från det som hände. Men den jag är idag är inte samma människa som den som drabbades då. Tiden har gått. Och det gör något för läkningen.
Vi kan ha förtröstan i tidens gång. Mitt i krisen kan det upplevas som fruktansvärt, att jorden fortsätter snurra och att allas liv fortsätter ha sin gilla gång. Men det betyder också att tiden tar dig längre och längre bort från det hemska du varit med om. Du bär det alltid inom dig, men tiden gör sitt även där. Minnen bleknar. Det som upplevdes som så mörkt en gång i livet, kanske inte ter sig lika mörkt på håll.
Där framme, bortanför tiden, väntar ditt framtida jag. Se tiden an. Ta en liten dag i taget, eller ibland bara en minut i taget. Små myrsteg framåt. Ditt framtida jag tar hand om dig när du kommer fram.
All kärlek,
Sandra