Inspiration & blogg

Din inre hejarklack!

Ni vet den där rösten där inne? Den där som kommer fram då och då, och viskar saker som: “vad dålig du var på mötet idag.” “Klart att du inte fick den där tjänsten, du har ju säkert mycket sämre kvalifikationer än alla andra som sökte.” “Oj, ska du verkligen ha det där på dig, du ser ju inte klok ut.” “Ska du ens bemöda dig om att träna idag, du kommer ju ändå aldrig nå det där träningsmålet du satte upp.” Och så där kan den fortsätta, i all oändlighet.

Den här rösten fungerar olika för alla människor. Vid olika tillfällen, när det gäller olika saker. För vissa hörs rösten starkast i provrummet, när den väser elaka kommentarer om den nakna kroppen i spegeln. För andra börjar rösten höras i dejtingsammanhang, på mingelfesten, inför en anställningsintervju. När dyker din inre kritiker upp? Kan du se ett mönster? Och kan du fundera på vem den där rösten egentligen tillhör? En kritisk förälder? En äldre släkting som alltid visste bäst? Killarna på skolgården?

Oavsett hur din inre kritiker låter, när rösten dyker upp, eller var den kommer ifrån, kan vi börja öva oss i att byta ut rösten. Tänk om vi istället skulle höra en inre hejarklack. Se det framför dig – tusentals upprymda åskådare som hejar på just dig! De jublar ditt namn när du ska på den där nervösa första dejten, de vrålar “En gång till! En gång till!” varje gång du hållit en presentation eller gjort en anställningsintervju. Din inre hejarklack fullkomligen ÄLSKAR dig! Och det bästa av allt: din hejarklack överröstar en liten ensam kritisk surgubbe varje gång. Det gäller bara för oss att öva upp vem vi lyssnar på.

All kärlek!

Sandra

Spark your creativity!

Skulle du beskriva dig själv som en kreativ person? Fram tills ganska nyligen skulle jag inte beskriva mig själv som särskilt kreativ. Jag har alltid tänkt att man behövde måla tavlor, designa kläder eller klä om möbler för att vara kreativ. Att det liksom bara var en viss sorts människor som var kreativa, de där bohemiska konstnärssjälarna. Tills jag förstod att kreativitet är skapande – av vad som helst!

Kreativitet kan handla om att skriva, arrangera blommor i en vas, möblera om hemma, blanda en sallad, lösa problem, göra en tavelvägg, kombinera klädesplagg till nya outfits, driva företag, skapa framtidsvisioner och handlingsplaner. Att kreativitet handlar om att skapa är ännu tydligare på engelska: creative = to create. Kreativitet kan vara så många olika saker men den gemensamma nämnaren är att det ger samma kick och energi som en förälskelse. Jag tror att kreativitet är viktigt för vårt välmående. Det ger en känsla av flow, inspiration, och glädje, det är när du kan helt gå upp i det du gör och knappt märka hur timmarna går. Tänk om vi kunde ha ännu mer av den energin i våra liv? Genom att få in fler stunder av kreativitet i vardagen ökar vi vårt välbefinnande, och kanske också vår lycka?

Frågor för reflektion:

  • När du känner dig kreativ? Vilka saker kan du lätt gå upp i och knappt märka hur tiden går?
  • Vad blir du inspirerad av? Kan du hitta din kreativitet där?
  • Hur kan du få in mer kreativitet i din vardag?

All kärlek!
Sandra

Den enda fråga vi behöver ställa oss

Det finns en fråga som jag har insett fungerar så otroligt bra för att liksom kalibrera sin inre kompass. Den går att använda i de flesta situationer, för att utvärdera en relation, en kompisrelation, ett jobb, en chef, t o m ett klädesplagg eller inredningsstil. Den gyllene frågan är som jag pratar om är:

Gör det här mig till den bästa versionen av mig själv? 

Man kan förstås omformulera lite som man vill: blir jag en bättre människa av den här relationen? Kommer mitt bästa jag fram? Hitta en formulering som fungerar för dig. Syftet med den här frågan är helt enkelt att vi ska prioritera sådant som verkligen tar fram det bästa i oss. Den där vännen som du blir allra roligast med, kollegan som alltid får dig att komma fram med nya kreativa idéer, eller klädesplagget som du känner dig som snyggast i. Genom att ha den här frågan med oss i bakhuvudet får vi en bra inre kompass för att prioritera det i livet som verkligen får oss att blomma, och också skala bort eller prioritera ner det som inte tar fram det bästa i oss.

Frågor för reflektion:

  • När blir du den bästa versionen av dig själv? Gör en lista on top of your head, och blanda människor, kläder, platser, jobb, aktiviteter för att få fram en riktig powerlista med saker som boostar din bästa version.
  • Finns det saker och människor i ditt liv just nu som är långt ifrån att kvala in på powerlistan? Fundera på om du behöver göra något åt det. Hur mycket utrymme ger du till det som inte stärker dig?

All kärlek!
Sandra

Tre råd innan väggen

Nu vill jag skriva till alla er som har snuddat vid tanken att ni kanske är på väg att bränna ut er, “gå in i väggen”. Du som rusar fram i vardagen och ständigt känner att tiden inte riktigt är med dig. Du som alltid vill prestera på topp på jobbet trots att det får konsekvenser för privatlivet. Du småbarnsförälder som jobbar ikapp när barnen somnat. Du som upplever en inre dragkamp mellan karriärmål (titel och pengar) och livskvalitet (tid för relationer, fritid och hälsa). Du som vill ha och vara ALLT: ha en strålande karriär och en vältränad kropp, ett lyckligt förhållande och trygga barn, ett snyggt inrett hem och långa helgbruncher med vännerna, vara den bästa partnern, bästa föräldern, bästa kompisen, dottern, systern, medarbetaren…

Vi hör ju själva att det här inte går ihop. Ingen av oss får alla dessa bitar att passa in perfekt i våra pussel (även om det kan se ut så på Instagram). Och om du är en av de som känner att du ligger på gränsen till vad du mäktar med, så vill jag be dig att stanna upp lite grann. Ta några djupa andetag och blunda. Trivs du med livet som det är just nu? Finns det några delar som skaver, som inte riktigt känns bra? Tar du hand om dig själv? För att få lite perspektiv på ditt liv, tänk dig att du alltid skulle fortsätta leva som du gör just nu. Under hela ditt liv fortsätter din vardag och ditt liv att se ut som det gör nu. De känslor du oftast har nu, är de som du kommer ha hela livet. Tänk dig in i att du som gammal ser tillbaka på ditt liv och ser just det här: din nuvarande vardag, ditt jobb, dina relationer. Den här nivån av lycka och livsglädje. Skulle du vara nöjd med det? Eller finns det saker du hade velat göra annorlunda? Om ditt svar är att du vill leva annorlunda: när tänker du börja?

Och för dig som är så nära utmattning att du inte ens orkar tänka på de stora livsfrågorna, dig vill jag råda att bara fokusera på följande:

  • Återhämtning. Vila, ta långa bad, gå och lägg dig tidigare, börja ta power naps, meditera. Gör vad du kan för att varva ner och återhämta dig. Var snäll mot dig själv!
  • Hushåll med din energi. Försök att i större utsträckning träffa de människor och göra de saker som fyller på din energi.
  • Ta hjälp! Prata med din arbetsgivare om du tror att din arbetssituation behöver förändras, prata med dina närmaste om att få avlastning hemma och sök professionell hjälp på vårdcentralen eller hos ett samtalsstöd.

All kärlek,
Sandra

Har du hittat din plats i livet?

Inom mig har jag egentligen alltid vetat. Känt visshet om vilken plats jag skulle till, vad jag skulle göra. Jag skulle arbeta med att försöka göra världen lite lite bättre. Det låter pretentiöst, men det behöver inte vara det. Vi kan alla, på just den plats i livet och på jorden där vi befinner oss just nu, försöka göra den platsen aningen bättre, om än bara mikroskopiskt bättre. När jag var liten var det just mikroskopiskt bättre jag satsade på. Jag räddade humlor, bin och flugor ur vattenpölar och dammar. Fångade försiktigt in humlan genom att med vattnets rörelser föra den så nära mig att jag kunde fiska upp den. Hämtade bomull och en tändsticksask, bäddade ner den omtumlade humlan i en liten, liten veterinärbädd. Strösslade omsorgsfullt gnistrande korn av strösocker vid humlans mun. Jag tror jag bad en bön också (till vem vet jag inte. Gud?) om att humlan skulle klara sig. Sedan satt jag där vid tändsticksasken och vakade. Jag minns inte att det någon gång inte gick vägen, att humlan eller biet inte klarade sig, att jag fiskat upp dem för sent. Minns bara känslan när humlan började röra på sig där på bädden av bomull. Sakta sträckte ut sina ben, vecklade ut sina fuktiga vingar för att få dem att torka. Och åt av sockret. Minns den jublande lyckan i mig, känslan av LIV, när humlan sakteliga reste på sig, kröp fram till kanten av tändsticksasken, pausade en stund, tog sats och sedan med ett surrande lyfte upp i sommarhimlen. Jag följde den med blicken, såg hur den flög ett stort varv och sedan sjönk ner mot mig igen, cirkulerade runt mig, tändsticksasken, och barnet i mig hörde hur vi kommunicerade, hur humlan tackade för hjälpen, jag hade ju räddat dess liv, och hur jag svarade att det var inget, jag var bara glad att det gick bra. Sedan lyfte den bort bland de högsommargröna träden, blev en prick och mindre än en prick.

Senare i livet flyttades mitt fokus från humlor och bin till utsatta människor, och jag drömde om att jobba med gatubarn i Latinamerika. Medan jag började uppfylla den drömmen, via år av ideellt arbete, universitetsstudier, volontäruppdrag, och senare jobb, så började jag känna hur något i mig skavde. Om det jag verkligen ville göra var att göra världen lite bättre, så skulle jag ju kunna göra det här hemma också. Sopa där jag stod. Jag började ifrågasätta min egen dröm, fick allt svårare med det postkoloniala arvet som biståndsvärlden försöker skaka av sig men som alltid kommer att påverka alla samarbeten och relationer inom biståndsverksamheten. Varför skulle jag som vit, priviligerad kvinna åka och jobba i ett mindre utvecklat land, där det helt säkert finns människor som själva skulle kunna utföra det jobbet bättre, med en förståelse för sin egen kontext som jag aldrig skulle kunna skapa mig? Vem trodde jag att jag var?

För några veckor sedan lyssnade jag på Oprah Winfreys samtal med Elizabeth Gilbert i podcasten SuperSoul Conversations och Elizabeth Gilbert säger, apropå att upptäcka sitt purpose, sin calling, sitt syfte i livet: “You know that you have been called when you start asking yourself ‘Why am I here? What’s my purpose?'” Hon fortsätter att berätta att det är när man väljer att försöka besvara den frågan, som det svåra i livet ofta börjar. För utveckling är inte enkelt. Om vi ser tillbaka på de perioder i livet som lärt oss som mest, så är det oftast också de situationerna som gett oss störst insikt, ökad förståelse, flest nya vändningar.

Och där är jag nu. I en känsla av att det här är svårt. Jag vet vad jag vill, jag ser visionen klart för mig. Jag vill arbeta med att stötta människor i deras personliga utveckling. Jag vill skriva. Jag vill inspirera. Men jag vill också kombinera det med mitt andra yrke, och jag vill ha energi både där och här, och till min familj och mig själv. Jag brottas med fokus, inspiration, prioriteringar, tillvägagångssätt, att hitta tiden, lugnet och alla praktiska och logistiska fnurror och reda ut. Just nu är det för mycket på samma gång, och jag måste ta det lugnt. Mitt kloka jag försöker trösta den yvigare och mer otåliga entreprenörssjälen. “Låt det ta tid”, säger mitt kloka alterego. “Jag vet att du vill mycket, och att du vill allt på en gång, men du har inte bråttom. Även om det kan kännas så. Låt det ta tid. Men det du kan göra är att lova dig själv att göra lite varje vecka. Ta små steg i rätt riktning. Långsamt leder också någonstans, som Lisa Nilsson sjunger. Jämför dig inte med andra, titta bara på de som ger dig inspiration. Och påminn dig om att de också kände som du en gång. Och det viktigaste: inse att just nu är du också humlan, som räddats till ett nytt liv. Det är omtumlande, nyss simmade du för ditt liv när känslor av stress och meningslöshet höll på att dränka dig. Nu ligger du andfådd på bädden av bomull, flämtande och ska samla kraft innan du ens börjar veckla ut vingarna för att torka. Nu måste du vårda dig själv, visa ömhet till dig själv, ge dig själv små sockerkorn av uppmuntran och kärlek när den här nya vägen känns svår. För vad har du egentligen för alternativ?”

Frågor att reflektera över:

  • Har du hittat din plats i livet, både bildligt (yrke, relationer, vardag etc) och bokstavligen (typ av boende, land, stad, stadsdel, arbetsplats etc)? Finns det fler platser du drömmer om, längre fram i livet?
  • Om du inte hittat din plats: när känner du sig som mest levande? Vad gör dig lycklig? Vad gjorde dig lycklig som barn? Kan du se en röd tråd?
  • Hur kan du göra världen lite bättre? Kanske som partner, som förälder, som vän eller medarbetare? Vi har alla våra olika arenor att sopa på.

All kärlek,
Sandra

Ta tillbaka tron

Min tro, andlighet eller spiritualitet har genom mitt liv sett ut på många olika sätt. Som litet barn drogs jag, som många andra, till historier om magi och oförklarliga saker. Älskade tanken på att det kanske fanns osynliga hustomtar, eller att den där fjärilen som fladdrade så envist runt mig en sommardag, kanske faktiskt var min gammelfarmor som ville skicka en hälsning. Som lite äldre barn lekte jag med tankar som “om jag bara orkar springa bort till det där trädet, så kommer jag få en cykel i födelsedagspresent”. Jag minns att jag under en period bad ett slags kvällsbön, där jag tackade för att alla i min familj var friska. Baksidan av den här kvällsbönen var att jag också kunde få för mig att om jag inte bad den en kväll, då skulle någon bli sjuk. Den rädslan gjorde det svårt att sluta med kvällsbönen. Min familj och mina äldre släktingar var inte på något sätt religiös, troende eller andlig, och enda relationen jag hade till kyrkan var att det var där det hölls skolavslutningar. Ändå fanns den här nyfikenheten på andlighet i mig. Som fjortonåring valde jag på eget initiativ att konfirmera mig, till min familjs förvåning. Förutom att det verkade spännande att åka på konfirmationsläger,  ville jag få möjlighet att utforska existentiella frågeställningar. Vad var meningen med livet? Vad händer efter döden?

Och sedan, som så många andra i Sverige idag, så flöt andligheten längre och längre bort från mitt fokus. Jag avslutade högstadiet, flyttade som femtonåring till Stockholm för att börja gymnasiet, och jag kan inte minnas att jag under gymnasietiden hade någon som helst tanke på andlighet. Kyrkan som plats kändes avlägsen, och jag såg inte att jag hade särskilt mycket gemensamt med de som levde nära kyrkans värld. Jag kunde inte förstå hur man kunde tro på en Gud som krävde uppoffringar från människan, eller som stod för annat än kärlek. Jag kunde förstås inte heller tro på att Gud skapade Adam och Eva och att vi alla härstammar därifrån. Kort sagt, den kristna tron innebar allt för mycket som jag inte kunde relatera till, eller ville tro på.

När jag var drygt 20 år dog en nära vän till mig plötsligt i en olycka. Sorgen kändes som knytnävsslag i magen, jag tappade andan om och om igen, och när jag fick beskedet sökte jag mig omedelbart till närmaste kyrka. Känslan som direkt infann sig i mig, kanske bara för att ge mig tröst, var att det här omöjligt kunde vara slutet. Det verkade som en skymf mot alla levande själar, att det inte skulle finnas något mer, att livet bara varade i ett ögonblick, att vi alla bara är som brinnande ljus vars flämtande låga har tänts bara för att sekunden därpå blåsas ut.

Några saker minns jag särskilt från min väns död. Hur jävligt det var att han egentligen inte skulle ha varit på den där resan som blev hans död, men att han i sista sekund kom med tack vare att någon annan hade hoppat av. Min vän hade inte råd med resan just då, men han fick låna pengar av sin mamma. Skuldkänslorna i det. Jag minns också att min vän dök upp i två drömmar, den första strax efter hans död, och den andra några månader sedan. I den första drömmen satt vi som vanligt i mitt kök, och han sa till mig, förtvivlad: “Sandra, vi ses ju aldrig längre! Jag saknar dig, jag vill att vi ska träffas”, och i drömmen stirrar jag på honom och tänker “Herregud, han har inte förstått att han är död”. I den andra drömmen mötte jag honom på gatan, han kom emot mig i vita kläder, lysande mot den svarta asfalten, och hela han strålade av gläjde. Han kramade om mig och utbrast “Jag är så lycklig nu, jag åker runt och hjälper andra människor. Jag är ledsen att vi inte kan ses mer, men jag vill att du ska veta att jag är så lycklig.”

Jag minns också hur jag fann tröst i en berättelse jag hade hittat tidigare. Jag läste berättelsen om och om igen och kände med hela mitt hjärta att det var så jag ville tro att det var. Jag skickade berättelsen till min väns föräldrar, och hoppades att även de skulle finna tröst i sin bearbetning av sitt enda barns död. Den lästes upp på begravningen av min väns faster. Berättelsen handlar om att det finns ett väntrum där själarna befinner sig mellan livet på jorden och återföreningen med Evigheten. I väntrumet sitter en gammal gammal själ som har gjort sin tid på jorden. Men så säger själen att den vill ner till jorden en sista gång, att den ju har liv och kärlek kvar i sig att ge till människorna. De andra i väntrummet säger nej, du har inte tillräckligt kvar, åker du ner till jorden igen kommer du bara kunna vara där en kort stund innan du ska återförenas med Evigheten. Du kommer bara orsaka människorna enorm  sorg och smärta när du så snart måste lämna dem igen. Själen svarar: ja jag vet, men jag kommer att ge dem så mycket kärlek och glädje att det kommer att vara värt all sorg och smärta. I samma ögonblick föds ett barn på jorden, och precis som den gamla själen sagt så ger barnet sina föräldrar den största kärleken och djupaste glädjen som de någonsin upplevt. Men redan innan barnet blivit vuxet får den gamla själen kallelsen att dess tid på jorden runnit ut. Den gamla själen måste lämna jorden och precis som själarna visste, så orsakade barnets död enorm förlust, sorg och smärta. Men med tiden överskuggas sorgen av den starka kärlek de känner till sitt barn, och minnet av all glädje och lycka som barnet gett dem, ger dem kraft att leva vidare.

Trots upplevelsen kring min väns död, levde jag under många år långt ifrån min egen tro. Jag tror på vetenskap och evolutionen snarare än Bibeln och skapelseberättelsen. Jag är skrämd av allt det negativa som många religioner gör med människor. Det finns inte någon religiös tro som jag helt och fullt vill inordna mig under. Men under senare år har jag vågat närma mig min tro, och insett att jag får definiera den hur jag vill. Och att även om jag har massor med frågor och tvivel, så kan jag välja att tro. För att tro är ett val. Ingen av oss på jorden vet om det finns något mer, något större. Men väldigt många har valt att tro.

Idag ser min tro ut såhär: jag tror att det finns något större än det vi ser, det som olika religioner väljer att kalla Gud, Allah, etc, men som jag ser som en kärlekens energi. Jag tror att det andra kallar Gud helt enkelt är kärlek. Det är en stark energi och kraft, det är vårt ursprung och det är något som vi alla har inom oss. Lyssnar vi inåt kan den utgöra vår moraliska kompass, men också guida oss till vad vi ska göra med våra liv, vilka vi ska umgås med, vad vi ska jobba med. Jag tror att själen är en energi som byter form och kropp, men aldrig dör. Det finns inget skamfyllt eller skuldbeläggande i min tro. Den här kärlekens energi ser alla våra små och stora utmaningar och problem, och den förlåter allt. Problemet i världen idag, som jag ser det, är människans olika förpackningar och tolkningar av tron, som begränsar människan och som gör att vi särskiljer oss från varandra, snarare än att se allt vi har gemensamt. Människor utnyttjar religionen till att göra fruktansvärda saker mot varandra. Det får människor att fördöma homosexuella, att döda, skända, våldta i Guds namn. Att tvinga andra att tro på deras sätt. Allt för att de får för sig att det står så i en helig skrift. Jag tror inte att det finns några heliga skrifter. Jag tror att samtliga skrifter är skrivna av människor (av det manliga, heterosexuella, patriarkala könet) som levde för mycket länge sedan, och ska endast ses som berättelser att reflektera över, snarare än att leva efter. Om människan alltid valde att agera utifrån kärlek, snarare än heliga skrifter, skulle vi ha en mycket bättre värld.

Det blev ett långt inlägg, men jag hoppas att några av er orkade läsa till slutet! I ett annat inlägg kommer jag berätta mer om hur min tro, andlighet och spritualitet ser ut i min vardag.

Frågor att reflektera över:

  • I djupet av ditt inre: har du någon tro? Om inte, hur var det när du var liten?
  • Har du haft några andliga upplevelser i ditt liv? Tillfällen då du känt att det måste finnas något mer?
  • Om du inte känner tro idag: fundera över om det påverkar dig på något sätt?

All kärlek,
Sandra

När det snurrar för fort

I några dagar nu har jag känt mig jagad. Spenderat nätterna drömmandes om textredigering och deadlines. Inte alls kunnat vara proaktiv utan istället flämtande släckt bränder på jobbet. Riktigt känt hur hjärnan blir varmare och varmare, trycker mot skallbenet. Häromkvällen tvingade jag mig i alla fall att yoga  och meditera en stund, och den korta yogastunden gjorde skillnad. Och att ha sovit ordentligt såklart. I morse vaknade jag mer harmonisk, trots att ingenting egentligen har förändrats, to-do-listan är ju fortfarande lika lång.

Men det jag påmindes om under meditationsstunden var hur dåligt jag mår om jag inte då och då på något sätt landar i mig själv. Jordar mig. När det blir för intensivt på jobbet gör jag det alldeles för sällan. Jag märker det genom att energin och tankarna snurrar på högvarv i huvudet, samtidigt som kroppen är trött. Som att jag inte har något fäste längre, i marken eller i mig själv. Min energi blir fladdrig, ofokuserad och splittrad. Samtidigt har jag en kluvenhet i det här, för jag älskar känslan av att ha presterat något som jag, eller helst andra, blir nöjda med. Jag älskar kicken som det innebär av att ha mycket att göra på ett jobb, att känna mig betydelsefull, att känna spänningen och gemenskapen när man med sina kollegor lyckats med något avgörande. Men jag behöver tygla den lockelsen, fästa små tyngder vid anklarna för att inte lätta helt.

Har du tänkt på hur hjärnan oavbrutet stimuleras i vardagen? För min del sker det från tidig morgon då familjen vaknar och logistikledaren i mig växlar upp och packar lunchlåda och viker ihop förskolelappar, till att jag på väg till jobbet lyssnar på en podcast eller pratar i telefon, och så fortsätter det vidare genom hela arbetsdagen och hem igen, tills barnen somnat vid kl 20, och även efter det om jag och min sambo ser en serie eller om jag tränar och träffar en vän. Ändlös stimulans. Så gott som aldrig tystnad, stillhet, tankar. Analys. Betraktelser. Ensamhet. Jag tänker ofta vi är många som skulle behöva vara aktivt troende och ha ett andligt rum att besöka regelbundet, för eftertanke och lugn. Men andligheten finns ju i oss alla, om vi bara tar oss tid att lyssna.

Frågor att reflektera över:

  • Hur kan du ge din hjärna dagliga stunder av stillhet?
  • Vad gör dig stressad i din vardag?
  • Finns det något du kan göra för att oftare känna dig harmonisk?

All kärlek,
Sandra

Vem är jag?

En presentation är kanske på sin plats? Jag är en social 38-åring som lever med sambo och två barn (födda 2012 och 2015) i Stockholm. Jag har arbetat inom projektledning och kommunikation i tio år, och är också utbildad till diplomerad samtalscoach. Jag har ett stort behov av ensamtid för långa tankar, men nästan lika stort behov av socialt umgänge, middagar och intressanta samtal. Jag älskar: helgfrukostar, att bada i havet, känslan av att ha checkat in väskan på Arlanda, alla låtar på flamencoskivan Lágrimas Negras, när jag drabbas av kreativitet och inspiration, och känslan när jag klarat av något jag länge varit rädd för. I matväg tycker jag väldigt mycket om illaluktande ostar och surströmming men har osocialt svårt för fikabröd i alla dess former, särskilt semlor och lussebullar. Jag har ett oregerligt kontrollbehov som ofta utmanas, t ex när min sambo valde att göra all reseplanering för vår drygt två veckor långa roadtrip i Sydafrika på en liten post-it-lapp. Ett par punkter räckte för honom, medan jag ville släpa med mig tio guideböcker som jag klistrat färgkodade flikar i. Olikheter berikar hoppas jag.

Jag är väldigt tacksam över min familj och mitt liv idag, särskilt eftersom jag vet hur det är att vara djupt missnöjd, t o m deprimerad på grund av sin livssituation. För ca 12 år sedan hade jag levt i en relation med en man som utsatte mig för psykisk misshandel, och som när jag väl lämnade honom, försökte ta sitt liv flertalet gånger (och såg till att jag fick veta att det var mitt fel). Den djupa depression som jag hamnade i då är den värsta tiden i mitt liv.  Om man har upplevt den nattsvarta känslan av att hela ens liv saknar mening, att det inte känns som att det finns någon anledning att fortsätta leva, så vet man att det är fruktansvärt. Men det var också den upplevelsen som styrde in mig på personlig utveckling. Jag var tvungen att lära mig hur jag skulle kunna bli lycklig igen, annars skulle jag ha gått under. Det var en erfarenhet som lärde mig mycket, och gjorde mig väldigt ödmjuk inför hur mörkt livet kan kännas. Det riktigt stora i livet är bortom vår kontroll. Vi kan aldrig styra över vad som kommer att hända i våra liv. Men jag är övertygad om att en viktig nyckel till ett bra liv handlar om hur vi väljer att bemöta det som sker. Om vi kan försöka se lärdomar i det som sker, försöka se något gnutta ljus i det allra mörkaste. Det är inte lätt, utan snarare något att jobba med hela livet. Men jag är säker på att det är värt det! Och om jag lyckas inspirera så lite som en besökare här så kommer jag vara väldigt glad och tacksam för det!

Frågor att reflektera över:

  • Vilka erfarenheter i livet är de som du lärt dig mest av? Vad lärde du dig?

All kärlek,
Sandra

Från avundsjuka till bucket list

Visst är det lätt att bli avundsjuk på andra, även dem man står nära? Kompisarna som man tycker verkar ha härligare partner, reser till mer spännande platser, är snyggare, har landat ett roligare jobb eller tjänar mer. Och avundsjukan kan ju sträcka sig utanför kompiskretsen också, på Instagram är det lätt att bli förlamad av avundsjuka när man scrollar förbi allt roligt som andra hittar på. Men ett konstruktivt sätt att använda avundsjukan på är att faktiskt omvandla den till din bucket list. Vad som menas är helt enkelt att allt det som du är avundsjuk på hos andra kan du omvandla till din to-do-lista. Det är saker som du uppenbarligen vill ha, annars skulle du inte vara avundsjuk. Omvandla avundsjukan till konkreta (och helst mätbara) mål som du med lite (eller mycket) ansträngning kan uppnå, och rangordna målen. Vad är du allra mest avundsjuk på? Det får hamna högst upp på listan.

Jag tycker också att vi ska försöka vända avundsjukan till inspiration. Om en kompis får drömjobbet – försök bli inspirerad och peppande istället för avundsjuk! Försök känn ”kan hon så kan jag!” Boosta dig själv med det, för precis så är det ju. Och boosta din kompis genom att berätta för henne att du blir inspirerad av hennes framgång. Istället för att kalla det avundsjuk kanske man kan kalla det avundspeppad! Prova den meningen nästa gång: ”jag blir så himla avundspeppad på dig för att du har fått det där jobbet!” Känner du skillnaden?

Frågor att reflektera över:

  • Vad är du avundsjuk på? Kan du göra en lista över de sakerna? Försök vara så specifik som möjligt.
  • Försök att rangordna för att se vad som verkar betyda mest för dig.
  • Analysera listan: vad exakt i varje punkt är du avundsjuk på? Istället för att bara skriva “de som har mycket pengar”, fundera över hur viktigt pengar är för dig. Vad vill du kunna göra för pengarna? Och vad är du redo att göra för att själv tjäna de där pengarna?
  • För att komma tillbaka till tacksamhet: skriv upp några saker som andra kanske är avundsjuka på dig för.

All kärlek fina ni!
Sandra

Allt är ett

Jag tror verkligen att allt i livet och världen hänger ihop. Rubbas någon liten del i ekosystemet så påverkas resten av ekosystemet, ibland kanske bara minimalt, eller så ökar förändringen över tid och får allt mer omfattande konsekvenser. Så vet vi att det ser ut när det gäller just ekosystem i naturen. Balansen mellan djur, natur och klimat kalibreras oavbrutet och konsekvenserna när t ex en djurart dör ut, är ibland svåra att överblicka. Men vi vet att allting hänger ihop.

Jag är övertygad om att vår egen kropp och varelse fungerar på samma sätt. Kroppen är som ett eget kretslopp, med energi som kommer in och går ut. Får man ont i ett knä börjar man ofta stödja lite mer på det andra, och vips så är balansen i den fysiska kroppen rubbad. Det kan visa sig genom att det andra knäet börjar göra ont, eller att man överbelastar en höft, eller att ryggen börjar värka för att man har rört kroppen på ett annat sätt än det den är van vid.

Och allt är ett handlar för mig också om sambandet mellan kropp och själ. Jag är övertygad om att vår själ, eller om vi kallar det för vårt medvetande, påverkar vår kropp och vice versa. Om vi inte mår bra själsligt, så är sannolikheten stor att det visar sig i den fysiska kroppen. Med placebo-effekten menas att sockerpiller kan ha effekt på kroppen, bara för att patienten är övertygad om att sockerpillren i själva verket är medicin. Här vet vi alltså att våra tankar påverkar vår fysiska kropp (till viss del givetvis). På samma sätt tror jag att känslomässiga bekymmer, t ex gamla olösta konflikter eller inte bearbetade sorger, kan sätta sig i vår fysiska kropp. Energin från de känslorna och tankarna påverkar kroppen.

Om du vill läsa mer om det här vill jag verkligen rekommendera boken Andens anatomi, av Caroline Myss. Det är en bok jag själv återkommer till så fort jag är i en svacka, känslomässigt eller fysiskt.

Frågor att reflektera över:

  • Vad kan du göra för att stärka din själ, och fylla på med mer kraft och energi?
  • Vilken händelse i ditt liv har du inte riktigt kommit över eller bearbetat?
  • Hur tror du att den händelsen påverkar ditt välmående?

Om du kommer att tänka på någon särskild händelse så fundera på vad du behöver göra för att “sluta fred” med det som hänt. Acceptera. Förlåta. Bestämma dig för att gå vidare. Prova att göra det själv genom att skriva eller visualisera, eller ta hjälp av en vän eller ett samtalsstöd.

All kärlek,
Sandra