Inspiration & blogg

Allt börjar med en dröm

LIFE IS ABOUT GROWTH AND CHANGE. Jag lyssnade precis på en intervju med Oprah Winfrey där hon säger de här orden. Hon menar att hon alltid känt när hon inte längre kan växa mer på en viss arbetsplats eller i en viss livssituation, och då har hon lyssnat på universums viskningar. Hon har övertygelsen att det finns en plan för var och en av oss, och att vi måste lyssna efter viskningarna för att veta vårt nästa steg. En viskning från universum menar hon kan visa sig som en tanke inom dig, som säger ”hm, det där känns märkligt”, eller ”det här känns inte rätt” etc. Jag tänker vår intuition ger oss samma budskap som universum, och att det också kan viskas om ouppnådda drömmar, glittrande fantasier långt bort vid horisonten. En guldskatt i slutet av regnbågen.

Oprah fortsätter med att säga att om vi inte lyssnar på viskningarna så blir de till tydligare och tydligare budskap. Precis som en utmattning väldigt sällan börjar med den där smällen in i väggen. Din kropp, och din själ, har viskat, om och om igen att du ska ta det lugnt. Sakta ner. Vila, återhämta dig! Byt bana, bryt relationen, gör de förändringar som krävs för att du ska må bra!

Oavsett om du delar Oprahs övertygelse om ett universum som vill fösa dig i rätt riktning för att du ska uppnå målet med just ditt liv, så kan vi väl leka med den tanken en stund idag? Och i så fall, vad tror du att universum skulle viska till dig? Blicka bakåt i ditt liv. När har du lyssnat på din intuition, de där inre viskningarna? Vart har det lett dig? Se dig omkring i det liv du har just nu: tänk att väldigt mycket av det du har i ditt liv har du själv varit med och skapat, kanske utifrån drömmar du en gång hade?

Blicka sedan framåt: vad drömmer du om för din framtid? Vad vill du att resten av ditt liv ska innehålla? Vart vill du att dina stigar ska leda framöver?

Jag har märkt i klientsamtal att många tycker att det här svårt. Jag vet inte varför, men det känns som att vi som vuxna ibland har förlorat förmågan att drömma. Att vi så snabbt begränsar våra drömmar, ”nu har jag ju den här utbildningen, jag kan inte byta bana nu”, ”jag är för gammal”, ”jag vet vad jag drömmer om, men jag har ingen talang/andra gör det bättre/det känns som att det är för sent nu”, ”äsch, jag har det väl ganska bra”. Eller så blir det bara helt blankt när någon frågar vad man drömmer om. Det kommer inte upp någonting alls. Jag tycker vi måste stanna upp där, och fundera på varför det känns så svårt att drömma? Finns det verkligen ingenting mer vi vill med vårt liv? Finns det ingenting som väcker vår nyfikenhet? Som barn har de flesta en stark vetgirighet och nyfikenhet, kombinerat med en fantastisk tilltro till sin egen kapacitet. När tappade vi förmågan att drömma och tro att vi kan nå våra drömmar? Och vad beror det på? Rädsla? Bekvämlighet? Vi har ju egentligen alla möjligheter i världen. Oavsett vad det beror på så är det ju väldigt sorgligt. Och jag tror att vi behöver rota lite i vårt inre, och damma av gamla drömmar, eller skapa nya. För om livet handlar om att utvecklas, att sträva framåt, så behöver vi ha drömmar som glittrar och pockar på oss att fortsätta utvecklas som människor.

Det finns flera sätt att väcka sina drömmar till liv. Börja med att göra dig själv uppmärksam på vad som intresserar dig i din vardag. Vad väcker din nyfikenhet när du bläddrar i en tidning? Vad får dig att känna dig kreativ? Vilka yrken tycker du verkar intressanta (oavsett om du själv skulle vilja ha det jobbet)? Försök bara lyssna inåt och vara uppmärksam på när din nyfikenhet eller avundsjuka väcks. Ett annat sätt är det här: Ta fram ett blankt papper och skriv ner ord eller meningar, helt osorterat, som symboliserar dina drömmar. Vad är du nyfiken på? Vad vill du känna mer av? Hur vill du utvecklas? Vilka spännande platser lockar? Vad behöver du för att vara lycklig? Blunda och dröm dig bort. Ser du skrattande barn, eller barnbarn, som kryper upp i ditt knä? Ser du en stor scen, och en förväntansfull publik som tittar på dig när du kliver upp på scenen? Ser du ett piano? Ett staffli? En yogamatta med utsikt över ett turkost hav? En nysläppt bok i bokhandeln, och ditt namn på omslaget? En söndagsmiddag över en rykande gryta? Utsikten från ett högt berg du nyss bestigit? En egen balkong där du planterat tomatplantor vid den soliga väggen? En brudklänning? Ett rött torp vid en sjö? En takbar på Manhattan? Äventyr? Harmoni? Inre trygghet? Att äntligen ha hittat hem?

När du brainstormat så här ett tag, så läs igenom det du skrivit och markera det som verkligen pirrar till i dig, eller som får dig att le för dig själv, eller sucka längtansfullt. Om det bara är en känsla som du ringat in så behöver du konkretisera vad som skulle kunna ge dig den känslan. Fundera sedan på om du inte ska försöka sträva efter någon av dessa drömmar? Du kan börja i det lilla, genom att bara anmäla dig till den där skrivarkursen, lägga upp ditt CV på en jobbsajt eller göra en visionboard med alla dina drömmar. Och om den inre sabotören ploppar fram och muttrar att det är för sent, du skulle börjat tänka på det där för fem år sen, så får du svara att tiden ju faktiskt tickar på ändå, oavsett om du jobbar mot dina drömmar eller inte. Och vips har det gått ytterligare fem år och då kommer du vara så otroligt nöjd med att du startade idag!

Stort lycka till och massor av kärlek,
Sandra

Sätta gränser som förälder

Den här helgen har min sexåring gett mig anledning att fundera på hur jag sätter gränser som förälder. Och då menar jag inte gränsdragningar för barnen – “du får inte göra si eller så” – utan att vara tydlig med mina egna gränser. När kliver mina barn över mina gränser? När ignorerar de mina behov? Och vad kan, och bör, jag göra åt det?

Jag känner själv att det här är svårt att skriva om. Jag hör Familjelivs-mammorna upphetsat gasta att vi mammor faktiskt i första hand ska finnas för våra barn och deras behov, inte våra egna. Och det är ju så fint i vårt samhälle idag, att identifiera sig som m a m m a i första hand. Sätta barnen först, alltid. Men det är ju just där problemet börjar, åtminstone för mig. I ögonblicket då jag blev mamma, eller egentligen så snart jag kissat på stickan, så halkade mina behov ner ett par snäpp. Överst kom självklart barnets behov. Även det ofödda barnet, som kunde ta skada av alkohol, vissa livsmedel och annat. När barnet föds har vi mammor redan övat i nio månader på att rätta våra behov efter barnets. Precis som det ska vara, förstås. Men efter en tid som förälder upplever jag att vi måste backa ett steg och se på våra liv som föräldrar, och hur vi tillgodoser våra behov samtidigt som vi tillgodoser barnens.

Och ännu viktigare, och det som jag tänkt på i helgen: hur lär vi våra barn att respektera sina föräldrars behov? Jag tycker att jag försöker i det lilla hela tiden. “Nu får du vänta, nu pratar jag med pappa.” “Nu vill jag läsa tidningen en stund, nu får du leka själv.” “Ja, jag har låst dörren för jag behöver få vara själv i badrummet.” Ibland tycker jag mig se att det går framåt, att mina barn faktiskt väntar in sin tur att prata, eller låter bli att banka på den låsta badrumsdörren. Men ganska ofta har de enormt svårt att respektera mina gränsdragningar, eller att ens sätta sig in i hur jag upplever situationen eller deras agerande. Vår äldsta dotter är sex år. Ni som är föräldrar vet att sexårsåldern kallas för “lilla tonåren”. Det har vi förstått med råge här hemma. Det är mycket känslor och snabba humörsvängningar. Dessutom har det varit en del stora förändringar för vår lilla tonåring på sista tiden, hon har fått ett till syskon och hon har börjat i förskoleklass med massa nya kompisar. Så jag har verkligen förståelse för att hon har det kämpigt emellanåt, och jag försöker hjälpa henne genom att hitta stunder då bara hon och jag gör saker tillsammans. Vi har gjort “Roliga Listan” där vi skrivit upp roliga saker som hon skulle vilja göra. I helgen såg jag till att vi gjorde några av de sakerna. Hon och jag åkte iväg och åt sushi till lunch. Hon fick välja ut en liten grej att köpa i en affär. På kvällen bakade vi kladdkaka och gjorde popcorn, och dukade upp framför Melodifestivalen. Hennes truliga tonårshumör höll i sig ända tills hon gick och la sig. Då kan jag känna mig så trött, och lite ledsen. Jag ville verkligen att hon skulle känna sig glad, att hon skulle känna sig viktig, och att hon skulle känna min kärlek. Och ärligt talat, jag vill också att hon ska känna sig tacksam för de ansträngningar som jag och hennes pappa gör för henne. Det är också en viktig del i relationer, att uttrycka glädje och tacksamhet när någon gör något fint för en. Ibland tror jag att det är lätt för barn att bara tycka att föräldrar ska ge och ge utan att få så mycket tillbaka. Att man som barn kan få vara hur tjurig som helst utan konsekvenser. Och där på lördagskvällen tänkte jag som sagt mycket på behov, och gränsdragningar som förälder. Jag vill inte att det ska vara okej i vår familj att vara hur tjurig som helst mot de andra. Eller att bara låta andra ordna fina saker för en och inte säga tack till de som har fixat. Sexåringen måste förstå att hennes beteende till slut också påverkar våra humör, att man som förälder inte har obegränsat med tålamod och resurser. Att orken tar slut då och då.

Så jag är övertygad om att jag måste fortsätta markera mina gränser och behov för barnen. Både i de vardagliga situationerna i hemmet, men också när det handlar om mina behov av träning, vänner, tid för mig själv. Dels för att de ska lära sig att andra människor – även mammor! – har behov. För att de ska lära sig empati, och att sätta sig in i en annan människas perspektiv, och att respektera en annan människas gränser och integritet. Men något som är minst lika viktigt är hur jag vill att de ska behandla sig själva. Och om jag inte föregår med gott exempel, när det handlar om att lyssna in sina egna behov, att visa sig själv respekt, att ta hand om sig själv, hur ska de då lära sig det?

Som alltid går det att citera Brené Brown (hur många tankeväckande och smarta citat kan en människa spotta ur sig?!): “Våga vara en sådan vuxen som du vill att ditt barn ska bli”.

All kärlek,
Sandra

PS: Strax efter att jag hade skrivit klart det här inlägget går jag förbi sexåringens dörr och ser att hon tydligen inte har några som helst problem att sätta gränser…

Tidens tröst

Tiden läker alla sår, sägs det. När man är mitt i en kris eller knappt ens klarar av att skrapa upp resterna av sig själv efter att något fruktansvärt har hänt, så känns det där uttrycket som ett hån. Nej, tiden läker inte alla sår. Men sett i backspegeln så har tiden faktiskt en läkande effekt. För det som händer, när ännu en dag passerar, ännu en natt är över, är att du tar dig ett dygn ifrån det som hände. Du lägger ännu ett dygn mellan den du är idag och den du var då, då såret uppstod. Och allt eftersom att tiden långsamt rör sig framåt, får vi mer distans till det som hände. Vi kan försiktigt närma oss såret igen, undersöka det varsamt, utan att det går upp och börjar blöda. Vi kanske kan se att erfarenheten trots allt gav oss något. Eller så gjorde den inte det, den kanske bara var ett exempel på livets överjävlighet, till synes helt utan någon positiv beståndsdel. Oavsett vilket, så gör tiden som trots allt rör sig framåt, att vi åldras. Dag för dag som vi tar oss igenom, läggs bredvid varandra och plötsligt inser vi att vi inte är densamma som då. Den som drabbades finns inte längre. Idag är jag en annan. Jag har minnet av händelsen kvar. Jag har kanske fula ärr i själen. Jag har inte gått opåverkad från det som hände. Men den jag är idag är inte samma människa som den som drabbades då. Tiden har gått. Och det gör något för läkningen.

Vi kan ha förtröstan i tidens gång. Mitt i krisen kan det upplevas som fruktansvärt, att jorden fortsätter snurra och att allas liv fortsätter ha sin gilla gång. Men det betyder också att tiden tar dig längre och längre bort från det hemska du varit med om. Du bär det alltid inom dig, men tiden gör sitt även där. Minnen bleknar. Det som upplevdes som så mörkt en gång i livet, kanske inte ter sig lika mörkt på håll.

Där framme, bortanför tiden, väntar ditt framtida jag. Se tiden an. Ta en liten dag i taget, eller ibland bara en minut i taget. Små myrsteg framåt. Ditt framtida jag tar hand om dig när du kommer fram.

All kärlek,
Sandra

Fem steg för att nå dina mål (eller How to become a Goal Digger)

För några år sedan coachade jag en vän som var trött på singellivet. Hon hade dejtat aktivt i flera år men lyckades inte hitta rätt. Det var alltid något som skavde, som gjorde att hon oftast inte träffade en dejt mer än en gång. Ibland dejtade hon någon där hon verkligen kände att det fanns potential att bli något mer seriöst, men då drog sig killen ur istället. Hon ville verkligen träffa någon, så efter några år i den här tröstlösheten gjorde vi en coachingplan för hur hon skulle nå sitt mål. Eftersom coaching till stor del handlar om att förändra något i sitt liv, att sätta upp mål och göra handlingsplaner, så tänkte jag dela med mig av min metod till er. Allt blir roligare med lite catchy namn så låt oss kalla metoden för Goal Digger-metoden!

Steg 1: Skapa din målbild! Målbilden ska vara så detaljerad som möjligt. Hur kommer det kännas när du når målet?

Steg 2: Visualisera! Dagdröm om målet så ofta du kan! Försök att verkligen känna målet i hela kroppen! Om du har svårt att göra det behöver du hoppa till steg 3 och försöka göra dig av med de hinder som står i vägen för att du ska nå dina mål.

Steg 3: Identifiera och gör dig av med hinder. Ett av de viktigaste stegen! Finns det något i din självbild som hindrar dig? Rädslor? Försök göra en grundlig granskning av alla känslomässiga hinder som kan hämma dig. Skriv ner, eller berätta högt för någon. Hitta gärna en ritual för att markera att du inte längre tänker låta de här sakerna hindra dig från att nå ditt mål. När det gäller konkreta hinder som ont om tid i vardagen eller ekonomi, så behöver du hitta sätt att hantera dessa. Vilka konkreta saker kan du göra för att tid eller ekonomi inte ska vara ett hinder? Få in dessa actions i din handlingsplan i steg 4.

Steg 4: Skapa en handlingsplan. Vad behöver du göra för att nå målet? Koka ner i delmål, sätt datum. Glöm inte visualiseringsövningar som en del i handlingsplanen.

Steg 5: Ta action utifrån din handlingsplan. Inget mål uppnås utan handling. Lägg in belöningar när du uppnått delmål, och fira alla små och stora segrar! På vägen mot målet är det lätt att ge upp, så ta gärna hjälp av någon i din närhet som kan fungera som en coach, eller kontakta en professionell coach 😉

När det gäller min vän och hennes mål att hitta en livspartner så lossnade väldigt mycket för henne när hon under vår coaching insåg att hon inte kunde se sig själv som någons flickvän. Hon var så van att vara den eviga singeln att det kändes totalt omöjligt att ens visualisera sig själv som flickvän, än mindre som någons fru eller livspartner. Hon fick i uppgift att skapa en målbild och dagligen tydligt visualisera sitt liv som flickvän. När vi hade identifierat det, och också identifierat att hon skulle försöka bli bättre på att plocka fram den flirtiga sidan av sig själv på dejter, så gick allting väldigt snabbt. Ett par dejter senare klickade det, och det är fantastiskt att kunna berätta att hon nu ska gifta sig om några månader! Självklart kunde det hänt även om hon inte använt sig av den här metoden, men både hon och jag är säkra på att coachingen bidrog till att hon så snabbt nådde sitt mål.

Lycka till på din resa att bli en Goal Digger! Hör gärna av dig sedan och berätta hur det gick!

All kärlek,
Sandra

Meditation och Mona-Lisa

Sedan några veckor tillbaka har jag mediterat dagligen. Meditation är egentligen något som funnits med i mitt liv i nästan femton år. I vissa perioder har jag mediterat regelbundet. Under andra perioder, när jag varit för stressad, så har jag haft otroligt svårt att meditera. Trots att jag har vetat att det är då jag behövt det som mest. Oftast mediterar jag utan någon särskild meditationsteknik, jag bara sätter mig rakt upp och ned, andas så naturligt jag kan och försöker att tömma hjärnan på tankar. För att göra det blundar jag, försöker slappna av i kroppen, och riktar min uppmärksamhet på andningen. In och ut.

(Efter en stund så brukar jag le lite försiktigt också, för jag känner att jag ser så sur ut när jag är helt avslappnad i ansiktet. Det gör väl egentligen ingenting, det är ju ingen som tittar på mig när jag mediterar, och som kan bli irriterad för att jag sitter där och ser tjurig ut, men det känns som att det där sura ansiktet liksom skickar negativa signaler runt i kroppen. Som att jag är sur på riktigt. Så då ler jag lite grann, inte för mycket för då tappar jag ju avslappningen i ansiktet. Men ett litet Mona-Lisa.)

Och så sitter jag så där. Och självklart kommer tankarna rusande, och det är ju det som är utmaningen och det svåra med att meditera. Att inte låta sig åka med i tankarna. Det är nästan omöjligt. Oftast är man så van vid det där inre tjattret att man inte ens märker att man börjat fundera på matlistan och semesterplaner och tvätten och varför sa han så där på mötet igår och undrar hur jularna var när jag var riktigt liten och varför minns jag så lite från min barndom och tänk ändå att farmor inte finns längre. Det kan ta en riktigt lång stund innan man kommer på att man inte längre mediterar, utan bara sitter blundande och småleende i soffan medan man i huvudet är i mataffären och plockar matvaror till middagen. Och då får man ställa ner den mentala korgen med varor och traska tillbaka till andningen. In och ut.

Men så ibland händer det något, och jag får en glimt av anledningen till varför jag mediterar. Ibland gör meditationen att jag hittar till tystnaden inom mig. Det är svårt att sätta ord på, men jag kan känna fysiskt hur hjärnan på något vis slappnar av, spänningar släpper runt om huvudet. Det kan börja pirra i pannan, eller att pannan plötsligt känns varm eller sval. Och plötsligt märker jag att det är tyst. Jag hör inga av de vanliga tankarna, inga konstateranden. Inga listor rabblas. Inga minnen återspelas eller planer skissas upp. Det är bara tyst. Alldeles stilla. Det är en fantastiskt skön tystnad, en vilsam stillhet.

Efter en kort stund i den där tystnaden sker ibland också något annat inom mig. Den del av mig som tänker alla tankar, den som betraktar allt som händer i mitt liv, den personen – JAGET? – blir fascinerad av stillheten som uppstår när alla tankar tystnat. Plötsligt förvandlas jaget till en liten tjattrande apa, eller som en amerikansk tonårskille som låter lite korkad där inne när han upptäcker den här stillheten, går runt i den med stora förvånade ögon och utbrister ”wow!! Det är ju helt tyst här nu! Alltså helt helt knäpptyst! Awesome!” Ja, och då är ju liksom stillheten bruten kan man säga. Men om jag lyckas vara kvar i den inre stillheten så känns den som ett lugnt hav där inne. Ett blänkande, solglittrande hav, kanske tidigt på morgonen när det är helt vindstilla och havet bara rör sig i mjuka dyningar. Jag står vid stranden och blickar ut över vattnet, samtidigt som jag är vattnet, jag är havet, och havet är i mig.

Det är fint att veta att det finns en tyst, stilla plats inom mig. Som en alldeles tom strand, vid ett oändligt böljande hav. Att jag kan besöka den platsen när jag vill. Jag märker att ju oftare jag mediterar, desto lättare har jag att ta mig till havet, som att jag kommer närmre stillheten inom mig. Visste du att intuition på isländska heter InSaei, och har tre betydelser: ”I see within”, ”To see from the inside out” och också ”the sea within”, havet inom. Meditation är vägen till intuition, till våra inre hav.

Förutom stillheten så gör meditationen mer. Den hjälper mig att fokusera. Vad är viktigt just nu? Med vilken känsla vill jag gå in i den här dagen? När jag träffar den där vännen? När jag hämtar barnen? Meditationen gör mig lugnare. Meditationen samlar ihop min energi. I stressiga perioder har jag alltid känt det som att min energi svävar framför mig, snett ovanför likt ett knippe färgglada heliumballonger, i tunna snören fästa vid min kropp. Jag springer efter och försöker hala in energin, som spretar och sticker iväg åt alla håll. Meditationen drar ner heliumballongerna, samlar ihop dem i kroppen igen. Jordar hela min varelse, som är både kropp och energi. I meditationen hittar jag också lättare till tacksamheten. Till en vördnad inför livet. Till min andlighet.

Sedan några veckor mediterar jag dagligen, och det har blivit en helig stund. En stund som jag längtar till. Som att det är den enda stunden i vardagen då jag på riktigt möter mig själv. Som att jag annars så ofta går på autopilot, och inte är riktigt närvarande. Tankarna som flyger åt olika håll. Jag är föräldraledig den här hösten, med min tredje lilla tjej. Hon är nu snart tre månader och varje gång hon ler mot mig, snabba, flyktiga, lite blyga leenden, ibland bara med ena mungipan, så får jag samma känsla av att mötas. Att det är själarna som möts. I hennes leende får jag en glimt av hennes själ. I meditationen möter jag min egen själ.

Prova du också!

Här kommer tre förslag till dig som vill prova meditation. Glöm inte Mona-Lisa-leendet!

“Fokus på andning”: Prova sättet som jag beskrivit ovan, att bara sätta dig upprätt på en stol eller soffa. Sätt en timer på fem minuter, eller bara tre minuter om det känns tillräckligt. Luta dig inte mot stolsryggen utan sitt upprätt med en stolt, rak rygg. Händerna avslappnade i knät, handflator upp mot taket. Båda fötterna stadigt mot golvet. Slut ögonen och andas så naturligt du kan. Försök att ha fokus endast på din andning. Vissa väljer att fokusera på näsborrarna, där andningen känns. Andas stilla. Försök lägga märke till när en ny tanke kommer, och fös då försiktigt tanken åt sidan. Fokusera tillbaka på andningen. Försök ha en positiv, lugn känsla. Andas.

“En vacker plats”: Sätt dig på samma sätt som ovan, och ställ timern. Slut ögonen, andas och försök att stilla tankarna. Försök att vara bara här och nu. Se nu framför dig en vacker plats i naturen. Använd alla dina sinnen för att framkalla hur det känns att vara på den här platsen. Hur ser det ut? Vilka färger ser du? Vilka dofter kan du känna? Hur känns luften runtomkring dig? Fläktar det svalt, eller värms din hud av solen? Gör upplevelsen av den här platsen så verklig som möjligt. Njut av att vara på din favoritplats i naturen. Andas.

“Trädet”: Sätt dig på samma sätt som ovan, och ställ timern. Slut ögonen och andas. Försök att rensa bort alla tankar. Fokusera på andningen. Tänk dig nu att det under dina fötter finns rötter. Dessa rötter går djupt ner i marken, ner i jordens inre. De jordar dig, de förankrar dig, de ser till att du är på den plats som du ska vara. Känn tryggheten i att veta att du står lika stadigt som en ståtlig ek. Ingen storm kan rubba dig. Känn också hur du från hjässan av ditt huvud har ett osynligt lövverk, som sträcker sig mot solen. Lövverket är gigantiskt. Det är din krona, och varje blad drar till sig solens energi. En varm helande energi som flödar ner i din kropp. Känn känslan av att du samtidigt är både rötterna djupt ner i marken, och de ljusgröna löven högst upp i toppen av kronan, högt upp i himlen. Känn hur energin flödar uppifrån ditt huvud, din krona, ner genom hela din kropp och når dina fötter och rötterna under dig. Känn hur energin flödar från andra hållet. Upp och ned genom din kropp. Njut av hur energin värmer din kropp, pulserar genom din kropp. Andetag för andetag. Andas.

Lycka till!

All kärlek,
Sandra

Jag måste skriva

Det är som ett mantra som pockar inom mig, som ibland viskas med mjuk, sensuell röst och ibland gallskriks, kanske i försök att överrösta de alltid ännu högre skriken från mina tre barn. ”Jag måste skriva.” Så låter det där inne. Om nätterna när endast tomten och jag och min lilla bebis är vakna så rumlar alla tankar och idéer runt bland kletiga kräkstrasor och bröstmjölksfläckiga lakan. Kanske för att de vet att de inte kan fångas just då? Likt vårystra kor som just släppts ut ur den instängda ladugården. Försök och ta mig du om du kan!

Sedan kommer morgonen och leverpastejmackor och pottsittningar och hinna måla åtminstone ena ögat med mascara innan det är dags för overallrally och barnvagnsrace till förskolan. Och hela tiden med rösten där inne: skriv nu människa innan ditt liv är över! Då tänker jag ofta på Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga och känner mig som berättarjaget och hennes mamma och dennes mamma. Tänk hur många kvinnor genom tiderna som hade kunnat utföra stordåd om de inte hade behövt dra hela lasset med barn och hushåll själva. Fast det är väl ett stordåd det, om något. Men jag kan ändå inte skaka av mig nyfikenheten över vad århundraden av kvinnor hade kunnat skriva, berätta, uppfinna och skapa. Och sorgen över detta spill av livsberättelser och oförlösta underverk. Jag måste skriva!

Liv Strömquist om boken Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

Och så får jag ändå till den till slut, Den Egna Stunden. Kaffet ryker i koppen, ett stycke bebis sover i vagnen nedanför fönstret och mammans ena öra trycks stup i kvarten mot fönstret eftersom veckor av dygnseviga bebisskrik har gjort att örat liksom memorerat skriket, och spelar upp det i tid och otid. Mest i otid, såsom otiden i duschen, otiden under långsittningen på toaletten och särskilt otiden då datorn är uppfälld, skrivprogrammet i gång, och ett tomt eller knappt påbörjat vitt ark bländar från skärmen.

Men här är vi nu. Nu har jag tjugo minuter tills bebisen brukar vakna. Nu kör vi. Hit me alla ni smarta, kreativa idéer! Ni som hindrade mig från att sova i natt och som då minsann lät som att ni skulle kunna ta över världen med er egensinnighet. Nu ska ni få ta form. Förverkligas, och jag med er. Men pass på, nu har vi bara femton minuter på oss.

Under dessa femton minuter gäller det också att ignorera den halvätna frukosten som står kvar på köksbordet runt datorn. Blinka bort grötkastrullen på spisen, smulorna på diskbänken, känslan av de nedfallna spåren av gårdagens middag under strumplästen. Sätta på sig skygglappar, gärna i form av en riktig fysisk tratt som hundar får runt huvudet när de opererats. Det skulle göra susen.

Nu är det bara tio minuter kvar av skrivtiden. Och det förblir tomt. Både i huvudet och på pappret. Ofta står just bara det där mantrat högst upp. ”Jag vill skriva.” ”Jag måste skriva.” ”Jag har så mycket inom mig som måste få komma ut, förlösas och ta form.” Och precis när jag känner att jag har något på tungan, det börjar formuleras något mer än bara det där eviga mantrat. Precis då, när fingrarna börjar röra sig över tangenterna, DÅ. Då skriks det från vagnen, och inte något inbillat tinnitus-skrik den här gången, utan ett äkta uppmärksamhetskrävande skrik, och det drar omedelbart ihop sig i brösten, amningshormonerna rusar upp i hjärnan och släcker effektivt som en brandutryckning den nyss uppblossande elden som de där idéerna hade tänt.

Vad var det nu jag tänkte? Jag blinkar hålögt mot skärmen. Känner hur trött jag är. Hur tomt det är i huvudet. Skriva? Jag? Vad? Och varför? Jag måste ju amma. Och tömma pottan. Och sova. Och städa. Här står ju frukosten kvar också. Och medan grötresterna diskas ur, spolar kranen bort den där rösten i huvudet. Rösten som nu viskar ”jag kommer tillbaka i natt”.

Mer wow! i vardagen

I den fantastiskt inspirerande boken Hälsorevolutionen skriver Maria Borelius om antiinflammatorisk livsstil. Alltså inte bara om antiinflammatorisk mat, vilket är det som de flesta av oss tänker på först när vi vill försöka minska den låggradiga inflammationen i kroppen. Enligt de forskare som Maria Borelius träffade under skrivandet av boken, så finns det fler saker vi kan ta till för att hjälpa kroppen med inflammationen. Och en av dessa är hur våra känslor faktiskt påverkar inflammationen och därmed vårt immunförsvar. Det här tycker jag är superintressant. Genom att känna positiva känslor såsom exempelvis glädje, lycka, tacksamhet och gemenskap, stärker vi kroppens immunförsvar! Är inte det fantastiskt? Jag som är så otroligt lättrörd kan ju nu glädja mig över det. Varje gång jag lipar till typ Biggest Loser eller Så mycket bättre på TV så ger jag mitt immunförsvar en kick.

Den känsla som enligt boken är mest kraftfull i det här avseendet är förundran. Förundran kan uppfattas som en svårgreppbar känsla, men jag tänker att du kan likna den vid de gånger du tänker wow! av att något är vackert. Eller när du blir så rörd av något att du får gåshud. Eller när något liksom tar andan ur dig lite grann, och tiden pausas ett ögonblick. Forskaren Jennifer Stellar som Maria Borelius träffade listar sju saker som brukar få människor att känna förundran:

  1. Naturen (tydligen är vackra solnedgångar och vida landskap extra bra på att ge oss förundran)
  2. Konst (sök upp den konst som får dig att känna wow!)
  3. Musik (ju pampigare desto bättre)
  4. Meditation (vad får dig att sakta ner och lyssna inåt?)
  5. Andlighet och religion (leta efter det som får dig att känna att du är en del av en helhet)
  6. Att göra något för andra (engagera dig i läxhjälp eller besök din ensamma släkting)
  7. Att se på sport live med andra (hmm, jag känner på mig att min sambo kommer att använda det här som ursäkt för att gå iväg och se hockey ännu oftare än vad han redan gör)

Frågor för reflektion:

  • När känner du förundran? Gör en liknade lista som den ovan!
  • Gör det till ditt mission att få in lite wow! varje dag. Inte bara för att du stärker ditt immunförsvar, du får också ett härligare och rikare liv. Testa dig igenom listan ovan, du kanske känner wow! av saker du inte trodde.
  • Skapa ett första hjälpen-kit för deppiga dagar: lista de låtar, platser, intressen och annat som brukar få dig att känna förundran. Plocka fram och använd dig av nästa gråa dag.

All kärlek,
Sandra

Göra avtryck

Jag såg precis Eric Gadd i Så mycket bättre när han sa ”vi vill alla göra ett avtryck, men ibland undrar jag, hur mycket syns vi egentligen?”. Och han satte fingret på något där, för mig. Att jag också vill göra ett avtryck, vara med och påverka vår samtid. Inspirera och nå ut. Jag känner att jag har så mycket att komma med (men Jante i mig ryser när jag skriver det), som kan vara till hjälp för andra. Jag har en genuin kärlek för mina medmänniskor. Ser så mycket vackert i andra människor. Ser hur vi alla kämpar, sida vid sida i den här kalla staden, vi trängs i proppfulla tunnelbanevagnar, står axlar mot axlar och samtidigt så ensamma. Ju mer sociala våra medier blir, ju smartare telefoner vi har, desto ensammare blir vi? Jag märker det på mig själv, på mina vänner. Vi ringer knappt varandra längre. Vi får ju våra uppdateringar om varandras liv ändå. Och när vi väl ses är det några trötta timmar efter jobbet, innan vi hastar hem för att hinna sova innan vi ska upp i den vintermörka ottan igen.

Så jag får för mig att vi blir allt mer ensamma. Och jag vill vara en kraft mot det där ensamma livet, och för kärleken. För gemenskap och fokus på vad som är viktigt. För samtal där vi vågar ställa de svåra frågorna, och vågar lyssna till de nakna svaren. Våga torka tårar utan skyddshandskar. Samtal där vi tar oss tid och mod att berätta för den som sårat oss. Och där vi tar oss samma tid och mod att säga förlåt. För middagar över en hämtpizza och kranvatten istället för Instagram-vänliga trerättersmåltider på trendigt skrynklig linneduk. Vi behöver varandra i den här världen. Vi vill alla göra ett avtryck, kanske inte som artister, men hos dem vi älskar. Bli sedda som de vi är längst där inne. Att du ser mitt sannaste jag, och älskar mig ändå.

Hitta ditt syfte

Det här är ett ämne som det på senare tid skrivits många artiklar och böcker om: “how to find your purpose”. Jag tror inte att det är så enkelt som att alla har ett gudomligt kall i livet, men som de bara inte upptäckt än. Jag tror snarare att de flesta av oss kanske inte har något kall. Man är hyfsat nöjd med sitt jobb, man har kanske en del roliga intressen utanför jobbet men inget som man nödvändigtvis vill göra om till en heltidssysselsättning. Trots det tror jag att det här “find your purpose” är något vi alla ska fundera lite extra på. Jag tror att alla människor behöver känna mening med sina liv. Men det som blivit fel med finding your purpose är att det verkar som att man ska hitta något så grandiost att göra med sitt liv. Det ska gärna bli lite dramatiskt också, när du väl hittar ditt kall, du ska säga upp dig omgående, separera från kärleken och snabbt sätta dig på flyget till Bali eller Los Angeles (för visst är det till de platserna man åker för att hitta sig själv nu för tiden, istället för Indien som det var tidigare?). Jag tror snarare att det här att hitta meningen med sitt liv, inte alls behöver vara så dramatiskt. Oftast är vi nog ganska nära vårt syfte redan, i det vi valt att jobba med, eller de relationer vi har. Oavsett om vi behöver göra den dramatiska omställningen, eller bara finjustera vårt liv lite, så är jag övertygad om att vi alla, för att känna oss lyckliga och tillfreds, måste känna mening med våra liv, med det vi gör om dagarna, och särskilt det vi lägger flest timmar av dygnet på.

Jag tror inte heller att det behöver vara så komplicerat att hitta svaret på vad som är just mitt syfte, min mening (jag märker att jag använder flera olika begrepp för samma sak, men du fattar). Jag tänker att det handlar om att ställa sig några enkla frågor, skriva ner de svaren och sedan försöka se vilken sysselsättning som kan innehålla så mycket av det som möjligt. Vad som också är viktigt att lägga till i det här: man kan ha flera syften med sitt liv. Man kan ha ett syfte under en tid i livet, och ett annat senare. Man kan ha flera samtidigt. Sedan jag fick barn är mitt föräldraskap ett tydligt och viktigt syfte med mitt liv, tillsammans med andra syften.

Men för att få fram ditt syfte så kommer här några frågor att ställa dig. Försök att inte svara med hjärnan och det du VET, utan snarare låta dina känslor komma fram. Annars tenderar vi att begränsa oss med vad som är möjligt och inte, och vad vi lärt oss att vi ska tycka. Processen jag rekommenderar för de här frågorna är att du i första steget skriver ner allt du kan komma på under de olika frågorna, och därefter försöker se mönster i dina svar. I dina svar finns ditt livs syfte dolt.

Frågor för reflektion:

Vad älskade du att göra som barn? Fanns det någonting du kunde göra i timmar? Tänk på fritidsintressen, sporter, lekar. När du kommer på något: vad tror du det var som du tyckte så mycket om? Var det att göra mål, var det att få fantisera, var det att vara del av ett lag? Försök att verkligen bena ut vad exakt det var som du tyckte om, och varför.

Tänk sedan igenom ditt liv fram till nu: vilka fritidsintressen, yrken och sammanhang har du älskat? Och samma sak här: försök att analysera VAD i ett jobb du har tyckt om (särskilt om du kanske inte har älskat något jobb du haft): har du tyckt om att hålla presentationer, att utveckla medarbetare, att skriva analyser? Trivs du i det kreativa? I det utåtriktade? Att jobba själv eller i team? Tycker du om stilla yoga eller explosiva crossfit-pass? Älskar du att baka, inreda, plantera? Om du tycker om att resa, vilka resmål har du gillat bäst? Varför? Om du nu sitter och tänker “jag gör ju inte så mycket på fritiden, jag ser mest serier och träffar vänner” – ok, vilka serier gillar du och varför? Och vad tycker du om att prata med dina vänner om? Vad tycker du om att läsa? Vilken musik tycker du om? Vad väcker din inspiration? Glöm inte att fråga dig själv “varför?” efter varje svar du anger.

Ytterligare ett sätt att närma sig svaret är att fundera över vem man är avundsjuk på. Vems liv eller jobb skulle du vilja ha? Vad är det i det jobbet/livet du är avundsjuk på? Och: varför?

Samla ihop alla dina svar och försök se den röda tråden. Gradera det du skrivit utifrån vad som gör dig lyckligast. Vad får dig att lysa upp när du tänker på det? Försök att vaska fram guldkornen och se om de går att få ihop till en helhet, till ditt syfte. Granska också ditt liv och nuvarande sysselsättning utifrån dina svar: hur många av dessa guldkorn har du med dig i din vardag? Behöver du göra några justeringar? Hör gärna av dig och berätta hur det gick! Ibland kan man också behöva ta hjälp av någon utifrån för att hitta den röda tråden, så hör av dig om du vill att vi tittar på det tillsammans.

All kärlek,
Sandra

Den bästa coachen

Med risk för att jag själv förlorar klienter nu, så skulle jag vilja rekommendera en coach till dig som läser det här, den perfekta coachen om du känner att ekonomin inte riktigt tillåter att du betalar massor av pengar till en väletablerad coach med många års erfarenhet. Den här coachen är faktiskt helt gratis, och dessutom också tillgänglig precis när du behöver den. Och det bästa är att den här coachen känner dig utan och innan. Som du redan har gissat så är den här coachen du själv.

Många invänder säkert nu, och tycker att själva vitsen med att gå till en coach är väl just att personen inte känner en, och därmed kan ställa de frågorna som man själv inte skulle tänka på att ställa, eller kanske inte våga ställa sig själv. Och det stämmer förstås också. Det ena alternativet behöver inte utesluta det andra. Men jag tror absolut att vi alla kan bli bättre på att coacha oss själva. Våga stanna upp, blicka inåt, ställa oss obekväma frågor och faktiskt ta oss tiden att lyssna på svaren som kommer.

När jag gör det här så spelar jag verkligen upp det som ett samtal i mitt huvud. Man kan också prata högt för sig själv, men då rekommenderar jag att du söker upp ett avskiljt rum så att inte folk runtomkring dig tror att du plötsligt har fått flera personligheter. När man börjar coachingsamtalet med sig själv så börjar man med att sätta ord på vad som är problemet just nu. Min erfarenhet är att bara när man hör sig själv berätta högt hur saker och ting känns, så kan det kännas lättare att börja se lösningar. Sedan svarar “coachen” med att be “klienten” utveckla, berätta mer, eller genom att gå in på anledningar eller lösningar. Helt enkelt vad du som klient tror att du behöver just nu.

Så här lät ett coachingsamtal som jag hade med mig själv häromdagen:

Klienten i mig: Jag känner mig så frustrerad!
Coachen i mig: Ok, berätta mer.
K: Jag vet inte, jag är bara så kluven. Jag är ju föräldraledig just nu, och jag njuter verkligen av tiden med min lilla bebis, men samtidigt vill jag göra så mycket mer av den här tiden som jag är hemma! Och då blir jag stressad, samtidigt som jag blir irriterad på mig själv att jag inte bara kan vara i nuet med min bebis, jag vet ju att den här tiden är så kort. Så typiskt mig att inte kunna vara här och nu.
C: Du låter ganska hård mot dig själv nu? Kan du försöka beskriva situationen på ett sätt där du inte anklagar dig själv?
K: Ok, jag tycker inte att jag är så hård mot mig själv, det här är ju bara sanningen. Jag har väldigt lite tid på dagarna mellan amning och lämning och hämtning, och då vill jag verkligen utnyttja den tiden!
C: Men gör du inte det då? “Utnyttjar tiden”?
K: Jo, det gör jag väl. Fast känslan att vilja mer finns alltid där.
C: Vad är egentligen det viktigaste för dig under din föräldraledighet? Du vill så mycket säger du, men vad är egentligen viktigast?
K: Viktigast… Ja, såklart är det att lilla Julia mår bra, att hon känner sig sedd och omhändertagen. Att jag möter hennes behov. Och att jag är närvarande med henne. Jag skulle såklart känna mig jätteledsen om jag inte njöt av den här bebistiden med henne, rätt var det är så är den ju över.
C: Det här behovet som du säger dig ha, av att vilja göra så mycket mer, står det i vägen för det som är viktigast, dvs att ta hand om ditt barn?
K: Nej, det står väl inte i vägen riktigt. Jag njuter ju av att vara med henne, men så fort hon somnat så vill jag skriva, läsa, rensa, städa, förbereda middag, träna, meditera, ja, tusen saker!
C: Hur kan du strukturera upp det, alla dessa saker du vill ha tid för?
K: Jag kanske kan lista alla sakerna, vissa är ju “måsten” medan andra mer är för mitt välmående.
C: Det som är för ditt välmående, är inte det “måsten”?
K: Eh, jo egentligen är ju de sakerna de viktigaste, efter Julia förstås.
C: Ok, så hur ska du göra din lista?
K: Jag tror att jag bara ska skriva ner dem ändå, i olika kategorier, och sedan kanske planera mina dagar utifrån den här listan. Och kanske se till att jag varje vecka får med lite från de olika kategorierna, alltså något varje dag som är för mitt välmående, och något som är mer av ett “måste” som bädda rent, dammsuga och så.
C: Hur känns det nu när du landat i det tillvägagångssättet?
K: Jo det känns nog lite bättre. Som att jag då kan vara lite mer säker på att jag gör lite av sakerna för mitt välmående också, och inte bara fastnar i att plocka undan, vika tvätt, och allt annat praktiskt. För de sakerna tar ju aldrig slut, jag skulle kunna göra bara sådant och då aldrig komma till att ta hand om mitt välmående. Så det känns bra, nu ska jag sätta mig och göra min lista.

Som med alla färdigheter, så blir den här förmågan att coacha oss själva bättre och bättre ju mer vi tränar på det, så jag vill verkligen uppmuntra dig att prova! Förutom att det kan hjälpa oss att hitta lösningar i vardagen, så tror jag att det tränar upp vår förmåga att lyssna inåt, och att verkligen förstå oss själva, vad det är vi känner, varför vi känner så, och vad vi behöver göra åt det. En coach har ju inga svar, utan hjälper oss bara att hitta svaren inom oss. Lycka till, och hör gärna av dig, antingen i kommentarsfältet eller på mail, och berätta om det har fungerat för dig!

All kärlek!
Sandra