Inom mig har jag egentligen alltid vetat. Känt visshet om vilken plats jag skulle till, vad jag skulle göra. Jag skulle arbeta med att försöka göra världen lite lite bättre. Det låter pretentiöst, men det behöver inte vara det. Vi kan alla, på just den plats i livet och på jorden där vi befinner oss just nu, försöka göra den platsen aningen bättre, om än bara mikroskopiskt bättre. När jag var liten var det just mikroskopiskt bättre jag satsade på. Jag räddade humlor, bin och flugor ur vattenpölar och dammar. Fångade försiktigt in humlan genom att med vattnets rörelser föra den så nära mig att jag kunde fiska upp den. Hämtade bomull och en tändsticksask, bäddade ner den omtumlade humlan i en liten, liten veterinärbädd. Strösslade omsorgsfullt gnistrande korn av strösocker vid humlans mun. Jag tror jag bad en bön också (till vem vet jag inte. Gud?) om att humlan skulle klara sig. Sedan satt jag där vid tändsticksasken och vakade. Jag minns inte att det någon gång inte gick vägen, att humlan eller biet inte klarade sig, att jag fiskat upp dem för sent. Minns bara känslan när humlan började röra på sig där på bädden av bomull. Sakta sträckte ut sina ben, vecklade ut sina fuktiga vingar för att få dem att torka. Och åt av sockret. Minns den jublande lyckan i mig, känslan av LIV, när humlan sakteliga reste på sig, kröp fram till kanten av tändsticksasken, pausade en stund, tog sats och sedan med ett surrande lyfte upp i sommarhimlen. Jag följde den med blicken, såg hur den flög ett stort varv och sedan sjönk ner mot mig igen, cirkulerade runt mig, tändsticksasken, och barnet i mig hörde hur vi kommunicerade, hur humlan tackade för hjälpen, jag hade ju räddat dess liv, och hur jag svarade att det var inget, jag var bara glad att det gick bra. Sedan lyfte den bort bland de högsommargröna träden, blev en prick och mindre än en prick.

Senare i livet flyttades mitt fokus från humlor och bin till utsatta människor, och jag drömde om att jobba med gatubarn i Latinamerika. Medan jag började uppfylla den drömmen, via år av ideellt arbete, universitetsstudier, volontäruppdrag, och senare jobb, så började jag känna hur något i mig skavde. Om det jag verkligen ville göra var att göra världen lite bättre, så skulle jag ju kunna göra det här hemma också. Sopa där jag stod. Jag började ifrågasätta min egen dröm, fick allt svårare med det postkoloniala arvet som biståndsvärlden försöker skaka av sig men som alltid kommer att påverka alla samarbeten och relationer inom biståndsverksamheten. Varför skulle jag som vit, priviligerad kvinna åka och jobba i ett mindre utvecklat land, där det helt säkert finns människor som själva skulle kunna utföra det jobbet bättre, med en förståelse för sin egen kontext som jag aldrig skulle kunna skapa mig? Vem trodde jag att jag var?

För några veckor sedan lyssnade jag på Oprah Winfreys samtal med Elizabeth Gilbert i podcasten SuperSoul Conversations och Elizabeth Gilbert säger, apropå att upptäcka sitt purpose, sin calling, sitt syfte i livet: ”You know that you have been called when you start asking yourself ’Why am I here? What’s my purpose?'” Hon fortsätter att berätta att det är när man väljer att försöka besvara den frågan, som det svåra i livet ofta börjar. För utveckling är inte enkelt. Om vi ser tillbaka på de perioder i livet som lärt oss som mest, så är det oftast också de situationerna som gett oss störst insikt, ökad förståelse, flest nya vändningar.

Och där är jag nu. I en känsla av att det här är svårt. Jag vet vad jag vill, jag ser visionen klart för mig. Jag vill arbeta med att stötta människor i deras personliga utveckling. Jag vill skriva. Jag vill inspirera. Men jag vill också kombinera det med mitt andra yrke, och jag vill ha energi både där och här, och till min familj och mig själv. Jag brottas med fokus, inspiration, prioriteringar, tillvägagångssätt, att hitta tiden, lugnet och alla praktiska och logistiska fnurror och reda ut. Just nu är det för mycket på samma gång, och jag måste ta det lugnt. Mitt kloka jag försöker trösta den yvigare och mer otåliga entreprenörssjälen. ”Låt det ta tid”, säger mitt kloka alterego. ”Jag vet att du vill mycket, och att du vill allt på en gång, men du har inte bråttom. Även om det kan kännas så. Låt det ta tid. Men det du kan göra är att lova dig själv att göra lite varje vecka. Ta små steg i rätt riktning. Långsamt leder också någonstans, som Lisa Nilsson sjunger. Jämför dig inte med andra, titta bara på de som ger dig inspiration. Och påminn dig om att de också kände som du en gång. Och det viktigaste: inse att just nu är du också humlan, som räddats till ett nytt liv. Det är omtumlande, nyss simmade du för ditt liv när känslor av stress och meningslöshet höll på att dränka dig. Nu ligger du andfådd på bädden av bomull, flämtande och ska samla kraft innan du ens börjar veckla ut vingarna för att torka. Nu måste du vårda dig själv, visa ömhet till dig själv, ge dig själv små sockerkorn av uppmuntran och kärlek när den här nya vägen känns svår. För vad har du egentligen för alternativ?”

Frågor att reflektera över:

• Har du hittat din plats i livet, både bildligt (yrke, relationer, vardag etc) och bokstavligen (typ av boende, land, stad, stadsdel, arbetsplats etc)? Finns det fler platser du drömmer om, längre fram i livet?
• Om du inte hittat din plats: när känner du sig som mest levande? Vad gör dig lycklig? Vad gjorde dig lycklig som barn? Kan du se en röd tråd?
• Hur kan du göra världen lite bättre? Kanske som partner, som förälder, som vän eller medarbetare? Vi har alla våra olika arenor att sopa på.

All kärlek,
Sandra