Jag såg precis en artist i tv-programmet Så mycket bättre som sa ”vi vill alla göra ett avtryck, men ibland undrar jag, hur mycket syns vi egentligen?”. Och han satte fingret på något där, för mig. Att jag också vill göra ett avtryck, vara med och påverka vår samtid. Inspirera och nå ut. Jag känner att jag har så mycket att bidra med (men Jante i mig ryser när jag skriver det), som kan vara till hjälp för andra. Jag känner en genuin kärlek för mina medmänniskor. Ser så mycket vackert i andra människor. Ser hur vi alla kämpar, sida vid sida i den här kalla staden, vi trängs i proppfulla tunnelbanevagnar, står axlar mot axlar och samtidigt så ensamma. Ju mer sociala våra medier blir, ju smartare telefoner vi har, desto ensammare blir vi? Jag märker det på mig själv, på mina vänner. Vi ringer knappt varandra längre. Vi får ju våra uppdateringar om varandras liv ändå. Och när vi väl ses är det några trötta timmar efter jobbet, innan vi hastar hem för att hinna sova innan vi ska upp i den vintermörka ottan igen.
Så jag får för mig att vi blir allt mer ensamma. Och jag vill vara en kraft mot det där ensamma livet, och för kärleken. För gemenskap och fokus på vad som är viktigt. För samtal där vi vågar ställa de svåra frågorna, och vågar lyssna till de nakna svaren. Våga torka tårar utan skyddshandskar. Samtal där vi tar oss tid och mod att berätta för den som sårat oss. Och där vi tar oss samma tid och mod att säga förlåt. För middagar över en hämtpizza och kranvatten istället för Instagram-vänliga trerättersmåltider på lagom skrynklig linneduk. Vi behöver varandra i den här världen. Vi vill alla göra ett avtryck, kanske inte som artister, men hos dem vi älskar. Bli sedda som de vi är längst där inne. Att du ser mitt sannaste jag, och älskar mig ändå.
Vad tänker du om det här? Vad kan vi alla göra för att skapa mer värme, kärlek och närhet i världen?
Med kärlek,
Sandra
Relaterade