Din inre hejarklack!

Ni vet den där rösten där inne? Den där som kommer fram då och då, och viskar saker som: “vad dålig du var på mötet idag.” “Klart att du inte fick den där tjänsten, du har ju säkert mycket sämre kvalifikationer än alla andra som sökte.” “Oj, ska du verkligen ha det där på dig, du ser ju inte klok ut.” “Ska du ens bemöda dig om att träna idag, du kommer ju ändå aldrig nå det där träningsmålet du satte upp.” Och så där kan den fortsätta, i all oändlighet.

Den här rösten fungerar olika för alla människor. Vid olika tillfällen, när det gäller olika saker. För vissa hörs rösten starkast i provrummet, när den väser elaka kommentarer om den nakna kroppen i spegeln. För andra börjar rösten höras i dejtingsammanhang, på mingelfesten, inför en anställningsintervju. När dyker din inre kritiker upp? Kan du se ett mönster? Och kan du fundera på vem den där rösten egentligen tillhör? En kritisk förälder? En äldre släkting som alltid visste bäst? Killarna på skolgården?

Oavsett hur din inre kritiker låter, när rösten dyker upp, eller var den kommer ifrån, kan vi börja öva oss i att byta ut rösten. Tänk om vi istället skulle höra en inre hejarklack. Se det framför dig – tusentals upprymda åskådare som hejar på just dig! De jublar ditt namn när du ska på den där nervösa första dejten, de vrålar “En gång till! En gång till!” varje gång du hållit en presentation eller gjort en anställningsintervju. Din inre hejarklack fullkomligen ÄLSKAR dig! Och det bästa av allt: din hejarklack överröstar en liten ensam kritisk surgubbe varje gång. Det gäller bara för oss att öva upp vem vi lyssnar på.

All kärlek!

Sandra

Spark your creativity!

Skulle du beskriva dig själv som en kreativ person? Fram tills ganska nyligen skulle jag inte beskriva mig själv som särskilt kreativ. Jag har alltid tänkt att man behövde måla tavlor, designa kläder eller klä om möbler för att vara kreativ. Att det liksom bara var en viss sorts människor som var kreativa, de där bohemiska konstnärssjälarna. Tills jag förstod att kreativitet är skapande – av vad som helst!

Kreativitet kan handla om att skriva, arrangera blommor i en vas, möblera om hemma, blanda en sallad, lösa problem, göra en tavelvägg, kombinera klädesplagg till nya outfits, driva företag, skapa framtidsvisioner och handlingsplaner. Att kreativitet handlar om att skapa är ännu tydligare på engelska: creative = to create. Kreativitet kan vara så många olika saker men den gemensamma nämnaren är att det ger samma kick och energi som en förälskelse. Jag tror att kreativitet är viktigt för vårt välmående. Det ger en känsla av flow, inspiration, och glädje, det är när du kan helt gå upp i det du gör och knappt märka hur timmarna går. Tänk om vi kunde ha ännu mer av den energin i våra liv? Genom att få in fler stunder av kreativitet i vardagen ökar vi vårt välbefinnande, och kanske också vår lycka?

Frågor för reflektion:

  • När du känner dig kreativ? Vilka saker kan du lätt gå upp i och knappt märka hur tiden går?
  • Vad blir du inspirerad av? Kan du hitta din kreativitet där?
  • Hur kan du få in mer kreativitet i din vardag?

All kärlek!
Sandra

Har du hittat din plats i livet?

Inom mig har jag egentligen alltid vetat. Känt visshet om vilken plats jag skulle till, vad jag skulle göra. Jag skulle arbeta med att försöka göra världen lite lite bättre. Det låter pretentiöst, men det behöver inte vara det. Vi kan alla, på just den plats i livet och på jorden där vi befinner oss just nu, försöka göra den platsen aningen bättre, om än bara mikroskopiskt bättre. När jag var liten var det just mikroskopiskt bättre jag satsade på. Jag räddade humlor, bin och flugor ur vattenpölar och dammar. Fångade försiktigt in humlan genom att med vattnets rörelser föra den så nära mig att jag kunde fiska upp den. Hämtade bomull och en tändsticksask, bäddade ner den omtumlade humlan i en liten, liten veterinärbädd. Strösslade omsorgsfullt gnistrande korn av strösocker vid humlans mun. Jag tror jag bad en bön också (till vem vet jag inte. Gud?) om att humlan skulle klara sig. Sedan satt jag där vid tändsticksasken och vakade. Jag minns inte att det någon gång inte gick vägen, att humlan eller biet inte klarade sig, att jag fiskat upp dem för sent. Minns bara känslan när humlan började röra på sig där på bädden av bomull. Sakta sträckte ut sina ben, vecklade ut sina fuktiga vingar för att få dem att torka. Och åt av sockret. Minns den jublande lyckan i mig, känslan av LIV, när humlan sakteliga reste på sig, kröp fram till kanten av tändsticksasken, pausade en stund, tog sats och sedan med ett surrande lyfte upp i sommarhimlen. Jag följde den med blicken, såg hur den flög ett stort varv och sedan sjönk ner mot mig igen, cirkulerade runt mig, tändsticksasken, och barnet i mig hörde hur vi kommunicerade, hur humlan tackade för hjälpen, jag hade ju räddat dess liv, och hur jag svarade att det var inget, jag var bara glad att det gick bra. Sedan lyfte den bort bland de högsommargröna träden, blev en prick och mindre än en prick.

Senare i livet flyttades mitt fokus från humlor och bin till utsatta människor, och jag drömde om att jobba med gatubarn i Latinamerika. Medan jag började uppfylla den drömmen, via år av ideellt arbete, universitetsstudier, volontäruppdrag, och senare jobb, så började jag känna hur något i mig skavde. Om det jag verkligen ville göra var att göra världen lite bättre, så skulle jag ju kunna göra det här hemma också. Sopa där jag stod. Jag började ifrågasätta min egen dröm, fick allt svårare med det postkoloniala arvet som biståndsvärlden försöker skaka av sig men som alltid kommer att påverka alla samarbeten och relationer inom biståndsverksamheten. Varför skulle jag som vit, priviligerad kvinna åka och jobba i ett mindre utvecklat land, där det helt säkert finns människor som själva skulle kunna utföra det jobbet bättre, med en förståelse för sin egen kontext som jag aldrig skulle kunna skapa mig? Vem trodde jag att jag var?

För några veckor sedan lyssnade jag på Oprah Winfreys samtal med Elizabeth Gilbert i podcasten SuperSoul Conversations och Elizabeth Gilbert säger, apropå att upptäcka sitt purpose, sin calling, sitt syfte i livet: “You know that you have been called when you start asking yourself ‘Why am I here? What’s my purpose?'” Hon fortsätter att berätta att det är när man väljer att försöka besvara den frågan, som det svåra i livet ofta börjar. För utveckling är inte enkelt. Om vi ser tillbaka på de perioder i livet som lärt oss som mest, så är det oftast också de situationerna som gett oss störst insikt, ökad förståelse, flest nya vändningar.

Och där är jag nu. I en känsla av att det här är svårt. Jag vet vad jag vill, jag ser visionen klart för mig. Jag vill arbeta med att stötta människor i deras personliga utveckling. Jag vill skriva. Jag vill inspirera. Men jag vill också kombinera det med mitt andra yrke, och jag vill ha energi både där och här, och till min familj och mig själv. Jag brottas med fokus, inspiration, prioriteringar, tillvägagångssätt, att hitta tiden, lugnet och alla praktiska och logistiska fnurror och reda ut. Just nu är det för mycket på samma gång, och jag måste ta det lugnt. Mitt kloka jag försöker trösta den yvigare och mer otåliga entreprenörssjälen. “Låt det ta tid”, säger mitt kloka alterego. “Jag vet att du vill mycket, och att du vill allt på en gång, men du har inte bråttom. Även om det kan kännas så. Låt det ta tid. Men det du kan göra är att lova dig själv att göra lite varje vecka. Ta små steg i rätt riktning. Långsamt leder också någonstans, som Lisa Nilsson sjunger. Jämför dig inte med andra, titta bara på de som ger dig inspiration. Och påminn dig om att de också kände som du en gång. Och det viktigaste: inse att just nu är du också humlan, som räddats till ett nytt liv. Det är omtumlande, nyss simmade du för ditt liv när känslor av stress och meningslöshet höll på att dränka dig. Nu ligger du andfådd på bädden av bomull, flämtande och ska samla kraft innan du ens börjar veckla ut vingarna för att torka. Nu måste du vårda dig själv, visa ömhet till dig själv, ge dig själv små sockerkorn av uppmuntran och kärlek när den här nya vägen känns svår. För vad har du egentligen för alternativ?”

Frågor att reflektera över:

  • Har du hittat din plats i livet, både bildligt (yrke, relationer, vardag etc) och bokstavligen (typ av boende, land, stad, stadsdel, arbetsplats etc)? Finns det fler platser du drömmer om, längre fram i livet?
  • Om du inte hittat din plats: när känner du sig som mest levande? Vad gör dig lycklig? Vad gjorde dig lycklig som barn? Kan du se en röd tråd?
  • Hur kan du göra världen lite bättre? Kanske som partner, som förälder, som vän eller medarbetare? Vi har alla våra olika arenor att sopa på.

All kärlek,
Sandra

Vem är jag?

En presentation är kanske på sin plats? Jag är en social 38-åring som lever med sambo och två barn (födda 2012 och 2015) i Stockholm. Jag har arbetat inom projektledning och kommunikation i tio år, och är också utbildad till diplomerad samtalscoach. Jag har ett stort behov av ensamtid för långa tankar, men nästan lika stort behov av socialt umgänge, middagar och intressanta samtal. Jag älskar: helgfrukostar, att bada i havet, känslan av att ha checkat in väskan på Arlanda, alla låtar på flamencoskivan Lágrimas Negras, när jag drabbas av kreativitet och inspiration, och känslan när jag klarat av något jag länge varit rädd för. I matväg tycker jag väldigt mycket om illaluktande ostar och surströmming men har osocialt svårt för fikabröd i alla dess former, särskilt semlor och lussebullar. Jag har ett oregerligt kontrollbehov som ofta utmanas, t ex när min sambo valde att göra all reseplanering för vår drygt två veckor långa roadtrip i Sydafrika på en liten post-it-lapp. Ett par punkter räckte för honom, medan jag ville släpa med mig tio guideböcker som jag klistrat färgkodade flikar i. Olikheter berikar hoppas jag.

Jag är väldigt tacksam över min familj och mitt liv idag, särskilt eftersom jag vet hur det är att vara djupt missnöjd, t o m deprimerad på grund av sin livssituation. För ca 12 år sedan hade jag levt i en relation med en man som utsatte mig för psykisk misshandel, och som när jag väl lämnade honom, försökte ta sitt liv flertalet gånger (och såg till att jag fick veta att det var mitt fel). Den djupa depression som jag hamnade i då är den värsta tiden i mitt liv.  Om man har upplevt den nattsvarta känslan av att hela ens liv saknar mening, att det inte känns som att det finns någon anledning att fortsätta leva, så vet man att det är fruktansvärt. Men det var också den upplevelsen som styrde in mig på personlig utveckling. Jag var tvungen att lära mig hur jag skulle kunna bli lycklig igen, annars skulle jag ha gått under. Det var en erfarenhet som lärde mig mycket, och gjorde mig väldigt ödmjuk inför hur mörkt livet kan kännas. Det riktigt stora i livet är bortom vår kontroll. Vi kan aldrig styra över vad som kommer att hända i våra liv. Men jag är övertygad om att en viktig nyckel till ett bra liv handlar om hur vi väljer att bemöta det som sker. Om vi kan försöka se lärdomar i det som sker, försöka se något gnutta ljus i det allra mörkaste. Det är inte lätt, utan snarare något att jobba med hela livet. Men jag är säker på att det är värt det! Och om jag lyckas inspirera så lite som en besökare här så kommer jag vara väldigt glad och tacksam för det!

Frågor att reflektera över:

  • Vilka erfarenheter i livet är de som du lärt dig mest av? Vad lärde du dig?

All kärlek,
Sandra

Nystart

September månad och min bästa nystarts-månad efter januari. Varje år fungerar jag på samma sätt: varje terminsstart vill jag se över vardagsrutiner, sätta nya mål och intentioner för det kommande året och halvåret och följa upp hur det gått sedan sist. Och med den nystartskänslan i ryggen passar det ju väldigt bra att gå live med den här webbplatsen!

Här kommer jag skriva om personlig utveckling och coaching, och förhoppningsvis bidra till inspiration och nya insikter. Det känns så spännande och roligt! Jag hoppas verkligen att ni kommer att gilla innehållet! Det finns flera anledningar och händelser som lett till att personlig utveckling blivit en så viktig del i mitt liv, men mer om det i senare inlägg.

All kärlek,
Sandra