Hitta ditt syfte

Det här är ett ämne som det på senare tid skrivits många artiklar och böcker om: “how to find your purpose”. Jag tror inte att det är så enkelt som att alla har ett gudomligt kall i livet, men som de bara inte upptäckt än. Jag tror snarare att de flesta av oss kanske inte har något kall. Man är hyfsat nöjd med sitt jobb, man har kanske en del roliga intressen utanför jobbet men inget som man nödvändigtvis vill göra om till en heltidssysselsättning. Trots det tror jag att det här “find your purpose” är något vi alla ska fundera lite extra på. Jag tror att alla människor behöver känna mening med sina liv. Men det som blivit fel med finding your purpose är att det verkar som att man ska hitta något så grandiost att göra med sitt liv. Det ska gärna bli lite dramatiskt också, när du väl hittar ditt kall, du ska säga upp dig omgående, separera från kärleken och snabbt sätta dig på flyget till Bali eller Los Angeles (för visst är det till de platserna man åker för att hitta sig själv nu för tiden, istället för Indien som det var tidigare?). Jag tror snarare att det här att hitta meningen med sitt liv, inte alls behöver vara så dramatiskt. Oftast är vi nog ganska nära vårt syfte redan, i det vi valt att jobba med, eller de relationer vi har. Oavsett om vi behöver göra den dramatiska omställningen, eller bara finjustera vårt liv lite, så är jag övertygad om att vi alla, för att känna oss lyckliga och tillfreds, måste känna mening med våra liv, med det vi gör om dagarna, och särskilt det vi lägger flest timmar av dygnet på.

Jag tror inte heller att det behöver vara så komplicerat att hitta svaret på vad som är just mitt syfte, min mening (jag märker att jag använder flera olika begrepp för samma sak, men du fattar). Jag tänker att det handlar om att ställa sig några enkla frågor, skriva ner de svaren och sedan försöka se vilken sysselsättning som kan innehålla så mycket av det som möjligt. Vad som också är viktigt att lägga till i det här: man kan ha flera syften med sitt liv. Man kan ha ett syfte under en tid i livet, och ett annat senare. Man kan ha flera samtidigt. Sedan jag fick barn är mitt föräldraskap ett tydligt och viktigt syfte med mitt liv, tillsammans med andra syften.

Men för att få fram ditt syfte så kommer här några frågor att ställa dig. Försök att inte svara med hjärnan och det du VET, utan snarare låta dina känslor komma fram. Annars tenderar vi att begränsa oss med vad som är möjligt och inte, och vad vi lärt oss att vi ska tycka. Processen jag rekommenderar för de här frågorna är att du i första steget skriver ner allt du kan komma på under de olika frågorna, och därefter försöker se mönster i dina svar. I dina svar finns ditt livs syfte dolt.

Frågor för reflektion:

Vad älskade du att göra som barn? Fanns det någonting du kunde göra i timmar? Tänk på fritidsintressen, sporter, lekar. När du kommer på något: vad tror du det var som du tyckte så mycket om? Var det att göra mål, var det att få fantisera, var det att vara del av ett lag? Försök att verkligen bena ut vad exakt det var som du tyckte om, och varför.

Tänk sedan igenom ditt liv fram till nu: vilka fritidsintressen, yrken och sammanhang har du älskat? Och samma sak här: försök att analysera VAD i ett jobb du har tyckt om (särskilt om du kanske inte har älskat något jobb du haft): har du tyckt om att hålla presentationer, att utveckla medarbetare, att skriva analyser? Trivs du i det kreativa? I det utåtriktade? Att jobba själv eller i team? Tycker du om stilla yoga eller explosiva crossfit-pass? Älskar du att baka, inreda, plantera? Om du tycker om att resa, vilka resmål har du gillat bäst? Varför? Om du nu sitter och tänker “jag gör ju inte så mycket på fritiden, jag ser mest serier och träffar vänner” – ok, vilka serier gillar du och varför? Och vad tycker du om att prata med dina vänner om? Vad tycker du om att läsa? Vilken musik tycker du om? Vad väcker din inspiration? Glöm inte att fråga dig själv “varför?” efter varje svar du anger.

Ytterligare ett sätt att närma sig svaret är att fundera över vem man är avundsjuk på. Vems liv eller jobb skulle du vilja ha? Vad är det i det jobbet/livet du är avundsjuk på? Och: varför?

Samla ihop alla dina svar och försök se den röda tråden. Gradera det du skrivit utifrån vad som gör dig lyckligast. Vad får dig att lysa upp när du tänker på det? Försök att vaska fram guldkornen och se om de går att få ihop till en helhet, till ditt syfte. Granska också ditt liv och nuvarande sysselsättning utifrån dina svar: hur många av dessa guldkorn har du med dig i din vardag? Behöver du göra några justeringar? Hör gärna av dig och berätta hur det gick! Ibland kan man också behöva ta hjälp av någon utifrån för att hitta den röda tråden, så hör av dig om du vill att vi tittar på det tillsammans.

All kärlek,
Sandra

Den bästa coachen

Med risk för att jag själv förlorar klienter nu, så skulle jag vilja rekommendera en coach till dig som läser det här, den perfekta coachen om du känner att ekonomin inte riktigt tillåter att du betalar massor av pengar till en väletablerad coach med många års erfarenhet. Den här coachen är faktiskt helt gratis, och dessutom också tillgänglig precis när du behöver den. Och det bästa är att den här coachen känner dig utan och innan. Som du redan har gissat så är den här coachen du själv.

Många invänder säkert nu, och tycker att själva vitsen med att gå till en coach är väl just att personen inte känner en, och därmed kan ställa de frågorna som man själv inte skulle tänka på att ställa, eller kanske inte våga ställa sig själv. Och det stämmer förstås också. Det ena alternativet behöver inte utesluta det andra. Men jag tror absolut att vi alla kan bli bättre på att coacha oss själva. Våga stanna upp, blicka inåt, ställa oss obekväma frågor och faktiskt ta oss tiden att lyssna på svaren som kommer.

När jag gör det här så spelar jag verkligen upp det som ett samtal i mitt huvud. Man kan också prata högt för sig själv, men då rekommenderar jag att du söker upp ett avskiljt rum så att inte folk runtomkring dig tror att du plötsligt har fått flera personligheter. När man börjar coachingsamtalet med sig själv så börjar man med att sätta ord på vad som är problemet just nu. Min erfarenhet är att bara när man hör sig själv berätta högt hur saker och ting känns, så kan det kännas lättare att börja se lösningar. Sedan svarar “coachen” med att be “klienten” utveckla, berätta mer, eller genom att gå in på anledningar eller lösningar. Helt enkelt vad du som klient tror att du behöver just nu.

Så här lät ett coachingsamtal som jag hade med mig själv häromdagen:

Klienten i mig: Jag känner mig så frustrerad!
Coachen i mig: Ok, berätta mer.
K: Jag vet inte, jag är bara så kluven. Jag är ju föräldraledig just nu, och jag njuter verkligen av tiden med min lilla bebis, men samtidigt vill jag göra så mycket mer av den här tiden som jag är hemma! Och då blir jag stressad, samtidigt som jag blir irriterad på mig själv att jag inte bara kan vara i nuet med min bebis, jag vet ju att den här tiden är så kort. Så typiskt mig att inte kunna vara här och nu.
C: Du låter ganska hård mot dig själv nu? Kan du försöka beskriva situationen på ett sätt där du inte anklagar dig själv?
K: Ok, jag tycker inte att jag är så hård mot mig själv, det här är ju bara sanningen. Jag har väldigt lite tid på dagarna mellan amning och lämning och hämtning, och då vill jag verkligen utnyttja den tiden!
C: Men gör du inte det då? “Utnyttjar tiden”?
K: Jo, det gör jag väl. Fast känslan att vilja mer finns alltid där.
C: Vad är egentligen det viktigaste för dig under din föräldraledighet? Du vill så mycket säger du, men vad är egentligen viktigast?
K: Viktigast… Ja, såklart är det att lilla Julia mår bra, att hon känner sig sedd och omhändertagen. Att jag möter hennes behov. Och att jag är närvarande med henne. Jag skulle såklart känna mig jätteledsen om jag inte njöt av den här bebistiden med henne, rätt var det är så är den ju över.
C: Det här behovet som du säger dig ha, av att vilja göra så mycket mer, står det i vägen för det som är viktigast, dvs att ta hand om ditt barn?
K: Nej, det står väl inte i vägen riktigt. Jag njuter ju av att vara med henne, men så fort hon somnat så vill jag skriva, läsa, rensa, städa, förbereda middag, träna, meditera, ja, tusen saker!
C: Hur kan du strukturera upp det, alla dessa saker du vill ha tid för?
K: Jag kanske kan lista alla sakerna, vissa är ju “måsten” medan andra mer är för mitt välmående.
C: Det som är för ditt välmående, är inte det “måsten”?
K: Eh, jo egentligen är ju de sakerna de viktigaste, efter Julia förstås.
C: Ok, så hur ska du göra din lista?
K: Jag tror att jag bara ska skriva ner dem ändå, i olika kategorier, och sedan kanske planera mina dagar utifrån den här listan. Och kanske se till att jag varje vecka får med lite från de olika kategorierna, alltså något varje dag som är för mitt välmående, och något som är mer av ett “måste” som bädda rent, dammsuga och så.
C: Hur känns det nu när du landat i det tillvägagångssättet?
K: Jo det känns nog lite bättre. Som att jag då kan vara lite mer säker på att jag gör lite av sakerna för mitt välmående också, och inte bara fastnar i att plocka undan, vika tvätt, och allt annat praktiskt. För de sakerna tar ju aldrig slut, jag skulle kunna göra bara sådant och då aldrig komma till att ta hand om mitt välmående. Så det känns bra, nu ska jag sätta mig och göra min lista.

Som med alla färdigheter, så blir den här förmågan att coacha oss själva bättre och bättre ju mer vi tränar på det, så jag vill verkligen uppmuntra dig att prova! Förutom att det kan hjälpa oss att hitta lösningar i vardagen, så tror jag att det tränar upp vår förmåga att lyssna inåt, och att verkligen förstå oss själva, vad det är vi känner, varför vi känner så, och vad vi behöver göra åt det. En coach har ju inga svar, utan hjälper oss bara att hitta svaren inom oss. Lycka till, och hör gärna av dig, antingen i kommentarsfältet eller på mail, och berätta om det har fungerat för dig!

All kärlek!
Sandra

Din inre hejarklack!

Ni vet den där rösten där inne? Den där som kommer fram då och då, och viskar saker som: “vad dålig du var på mötet idag.” “Klart att du inte fick den där tjänsten, du har ju säkert mycket sämre kvalifikationer än alla andra som sökte.” “Oj, ska du verkligen ha det där på dig, du ser ju inte klok ut.” “Ska du ens bemöda dig om att träna idag, du kommer ju ändå aldrig nå det där träningsmålet du satte upp.” Och så där kan den fortsätta, i all oändlighet.

Den här rösten fungerar olika för alla människor. Vid olika tillfällen, när det gäller olika saker. För vissa hörs rösten starkast i provrummet, när den väser elaka kommentarer om den nakna kroppen i spegeln. För andra börjar rösten höras i dejtingsammanhang, på mingelfesten, inför en anställningsintervju. När dyker din inre kritiker upp? Kan du se ett mönster? Och kan du fundera på vem den där rösten egentligen tillhör? En kritisk förälder? En äldre släkting som alltid visste bäst? Killarna på skolgården?

Oavsett hur din inre kritiker låter, när rösten dyker upp, eller var den kommer ifrån, kan vi börja öva oss i att byta ut rösten. Tänk om vi istället skulle höra en inre hejarklack. Se det framför dig – tusentals upprymda åskådare som hejar på just dig! De jublar ditt namn när du ska på den där nervösa första dejten, de vrålar “En gång till! En gång till!” varje gång du hållit en presentation eller gjort en anställningsintervju. Din inre hejarklack fullkomligen ÄLSKAR dig! Och det bästa av allt: din hejarklack överröstar en liten ensam kritisk surgubbe varje gång. Det gäller bara för oss att öva upp vem vi lyssnar på.

All kärlek!

Sandra

Spark your creativity!

Skulle du beskriva dig själv som en kreativ person? Fram tills ganska nyligen skulle jag inte beskriva mig själv som särskilt kreativ. Jag har alltid tänkt att man behövde måla tavlor, designa kläder eller klä om möbler för att vara kreativ. Att det liksom bara var en viss sorts människor som var kreativa, de där bohemiska konstnärssjälarna. Tills jag förstod att kreativitet är skapande – av vad som helst!

Kreativitet kan handla om att skriva, arrangera blommor i en vas, möblera om hemma, blanda en sallad, lösa problem, göra en tavelvägg, kombinera klädesplagg till nya outfits, driva företag, skapa framtidsvisioner och handlingsplaner. Att kreativitet handlar om att skapa är ännu tydligare på engelska: creative = to create. Kreativitet kan vara så många olika saker men den gemensamma nämnaren är att det ger samma kick och energi som en förälskelse. Jag tror att kreativitet är viktigt för vårt välmående. Det ger en känsla av flow, inspiration, och glädje, det är när du kan helt gå upp i det du gör och knappt märka hur timmarna går. Tänk om vi kunde ha ännu mer av den energin i våra liv? Genom att få in fler stunder av kreativitet i vardagen ökar vi vårt välbefinnande, och kanske också vår lycka?

Frågor för reflektion:

  • När du känner dig kreativ? Vilka saker kan du lätt gå upp i och knappt märka hur tiden går?
  • Vad blir du inspirerad av? Kan du hitta din kreativitet där?
  • Hur kan du få in mer kreativitet i din vardag?

All kärlek!
Sandra

Har du hittat din plats i livet?

Inom mig har jag egentligen alltid vetat. Känt visshet om vilken plats jag skulle till, vad jag skulle göra. Jag skulle arbeta med att försöka göra världen lite lite bättre. Det låter pretentiöst, men det behöver inte vara det. Vi kan alla, på just den plats i livet och på jorden där vi befinner oss just nu, försöka göra den platsen aningen bättre, om än bara mikroskopiskt bättre. När jag var liten var det just mikroskopiskt bättre jag satsade på. Jag räddade humlor, bin och flugor ur vattenpölar och dammar. Fångade försiktigt in humlan genom att med vattnets rörelser föra den så nära mig att jag kunde fiska upp den. Hämtade bomull och en tändsticksask, bäddade ner den omtumlade humlan i en liten, liten veterinärbädd. Strösslade omsorgsfullt gnistrande korn av strösocker vid humlans mun. Jag tror jag bad en bön också (till vem vet jag inte. Gud?) om att humlan skulle klara sig. Sedan satt jag där vid tändsticksasken och vakade. Jag minns inte att det någon gång inte gick vägen, att humlan eller biet inte klarade sig, att jag fiskat upp dem för sent. Minns bara känslan när humlan började röra på sig där på bädden av bomull. Sakta sträckte ut sina ben, vecklade ut sina fuktiga vingar för att få dem att torka. Och åt av sockret. Minns den jublande lyckan i mig, känslan av LIV, när humlan sakteliga reste på sig, kröp fram till kanten av tändsticksasken, pausade en stund, tog sats och sedan med ett surrande lyfte upp i sommarhimlen. Jag följde den med blicken, såg hur den flög ett stort varv och sedan sjönk ner mot mig igen, cirkulerade runt mig, tändsticksasken, och barnet i mig hörde hur vi kommunicerade, hur humlan tackade för hjälpen, jag hade ju räddat dess liv, och hur jag svarade att det var inget, jag var bara glad att det gick bra. Sedan lyfte den bort bland de högsommargröna träden, blev en prick och mindre än en prick.

Senare i livet flyttades mitt fokus från humlor och bin till utsatta människor, och jag drömde om att jobba med gatubarn i Latinamerika. Medan jag började uppfylla den drömmen, via år av ideellt arbete, universitetsstudier, volontäruppdrag, och senare jobb, så började jag känna hur något i mig skavde. Om det jag verkligen ville göra var att göra världen lite bättre, så skulle jag ju kunna göra det här hemma också. Sopa där jag stod. Jag började ifrågasätta min egen dröm, fick allt svårare med det postkoloniala arvet som biståndsvärlden försöker skaka av sig men som alltid kommer att påverka alla samarbeten och relationer inom biståndsverksamheten. Varför skulle jag som vit, priviligerad kvinna åka och jobba i ett mindre utvecklat land, där det helt säkert finns människor som själva skulle kunna utföra det jobbet bättre, med en förståelse för sin egen kontext som jag aldrig skulle kunna skapa mig? Vem trodde jag att jag var?

För några veckor sedan lyssnade jag på Oprah Winfreys samtal med Elizabeth Gilbert i podcasten SuperSoul Conversations och Elizabeth Gilbert säger, apropå att upptäcka sitt purpose, sin calling, sitt syfte i livet: “You know that you have been called when you start asking yourself ‘Why am I here? What’s my purpose?'” Hon fortsätter att berätta att det är när man väljer att försöka besvara den frågan, som det svåra i livet ofta börjar. För utveckling är inte enkelt. Om vi ser tillbaka på de perioder i livet som lärt oss som mest, så är det oftast också de situationerna som gett oss störst insikt, ökad förståelse, flest nya vändningar.

Och där är jag nu. I en känsla av att det här är svårt. Jag vet vad jag vill, jag ser visionen klart för mig. Jag vill arbeta med att stötta människor i deras personliga utveckling. Jag vill skriva. Jag vill inspirera. Men jag vill också kombinera det med mitt andra yrke, och jag vill ha energi både där och här, och till min familj och mig själv. Jag brottas med fokus, inspiration, prioriteringar, tillvägagångssätt, att hitta tiden, lugnet och alla praktiska och logistiska fnurror och reda ut. Just nu är det för mycket på samma gång, och jag måste ta det lugnt. Mitt kloka jag försöker trösta den yvigare och mer otåliga entreprenörssjälen. “Låt det ta tid”, säger mitt kloka alterego. “Jag vet att du vill mycket, och att du vill allt på en gång, men du har inte bråttom. Även om det kan kännas så. Låt det ta tid. Men det du kan göra är att lova dig själv att göra lite varje vecka. Ta små steg i rätt riktning. Långsamt leder också någonstans, som Lisa Nilsson sjunger. Jämför dig inte med andra, titta bara på de som ger dig inspiration. Och påminn dig om att de också kände som du en gång. Och det viktigaste: inse att just nu är du också humlan, som räddats till ett nytt liv. Det är omtumlande, nyss simmade du för ditt liv när känslor av stress och meningslöshet höll på att dränka dig. Nu ligger du andfådd på bädden av bomull, flämtande och ska samla kraft innan du ens börjar veckla ut vingarna för att torka. Nu måste du vårda dig själv, visa ömhet till dig själv, ge dig själv små sockerkorn av uppmuntran och kärlek när den här nya vägen känns svår. För vad har du egentligen för alternativ?”

Frågor att reflektera över:

  • Har du hittat din plats i livet, både bildligt (yrke, relationer, vardag etc) och bokstavligen (typ av boende, land, stad, stadsdel, arbetsplats etc)? Finns det fler platser du drömmer om, längre fram i livet?
  • Om du inte hittat din plats: när känner du sig som mest levande? Vad gör dig lycklig? Vad gjorde dig lycklig som barn? Kan du se en röd tråd?
  • Hur kan du göra världen lite bättre? Kanske som partner, som förälder, som vän eller medarbetare? Vi har alla våra olika arenor att sopa på.

All kärlek,
Sandra

Vem är jag?

En presentation är kanske på sin plats? Jag är en social 38-åring som lever med sambo och två barn (födda 2012 och 2015) i Stockholm. Jag har arbetat inom projektledning och kommunikation i tio år, och är också utbildad till diplomerad samtalscoach. Jag har ett stort behov av ensamtid för långa tankar, men nästan lika stort behov av socialt umgänge, middagar och intressanta samtal. Jag älskar: helgfrukostar, att bada i havet, känslan av att ha checkat in väskan på Arlanda, alla låtar på flamencoskivan Lágrimas Negras, när jag drabbas av kreativitet och inspiration, och känslan när jag klarat av något jag länge varit rädd för. I matväg tycker jag väldigt mycket om illaluktande ostar och surströmming men har osocialt svårt för fikabröd i alla dess former, särskilt semlor och lussebullar. Jag har ett oregerligt kontrollbehov som ofta utmanas, t ex när min sambo valde att göra all reseplanering för vår drygt två veckor långa roadtrip i Sydafrika på en liten post-it-lapp. Ett par punkter räckte för honom, medan jag ville släpa med mig tio guideböcker som jag klistrat färgkodade flikar i. Olikheter berikar hoppas jag.

Jag är väldigt tacksam över min familj och mitt liv idag, särskilt eftersom jag vet hur det är att vara djupt missnöjd, t o m deprimerad på grund av sin livssituation. För ca 12 år sedan hade jag levt i en relation med en man som utsatte mig för psykisk misshandel, och som när jag väl lämnade honom, försökte ta sitt liv flertalet gånger (och såg till att jag fick veta att det var mitt fel). Den djupa depression som jag hamnade i då är den värsta tiden i mitt liv.  Om man har upplevt den nattsvarta känslan av att hela ens liv saknar mening, att det inte känns som att det finns någon anledning att fortsätta leva, så vet man att det är fruktansvärt. Men det var också den upplevelsen som styrde in mig på personlig utveckling. Jag var tvungen att lära mig hur jag skulle kunna bli lycklig igen, annars skulle jag ha gått under. Det var en erfarenhet som lärde mig mycket, och gjorde mig väldigt ödmjuk inför hur mörkt livet kan kännas. Det riktigt stora i livet är bortom vår kontroll. Vi kan aldrig styra över vad som kommer att hända i våra liv. Men jag är övertygad om att en viktig nyckel till ett bra liv handlar om hur vi väljer att bemöta det som sker. Om vi kan försöka se lärdomar i det som sker, försöka se något gnutta ljus i det allra mörkaste. Det är inte lätt, utan snarare något att jobba med hela livet. Men jag är säker på att det är värt det! Och om jag lyckas inspirera så lite som en besökare här så kommer jag vara väldigt glad och tacksam för det!

Frågor att reflektera över:

  • Vilka erfarenheter i livet är de som du lärt dig mest av? Vad lärde du dig?

All kärlek,
Sandra

Nystart

September månad och min bästa nystarts-månad efter januari. Varje år fungerar jag på samma sätt: varje terminsstart vill jag se över vardagsrutiner, sätta nya mål och intentioner för det kommande året och halvåret och följa upp hur det gått sedan sist. Och med den nystartskänslan i ryggen passar det ju väldigt bra att gå live med den här webbplatsen!

Här kommer jag skriva om personlig utveckling och coaching, och förhoppningsvis bidra till inspiration och nya insikter. Det känns så spännande och roligt! Jag hoppas verkligen att ni kommer att gilla innehållet! Det finns flera anledningar och händelser som lett till att personlig utveckling blivit en så viktig del i mitt liv, men mer om det i senare inlägg.

All kärlek,
Sandra